För mig är det svårt att tänka "outside the box". Jag har små barn vilket betyder lite mindre "problem". Är det så att problemen växer ju äldre barnen blir? Jag hör ofta på min mammas tankar. Vad hon oroar sig för med hennes tonårsbarn. Det är en knepig period och mammas hjärta brister i konflikt med hennes nu stora barn. Hur kommer jag att reagera när mina döttrar vill börja sminka sig? Hur ska vi förbereda dom inför mens? Vad säger vi när dom vill köpa en bh? Jag skriver "hur ska vi göra" för jag hoppas på att vi ska gå igenom det här tillsammans. Att vi kommer att ha en dialog med våra barn kring deras utveckling. Jag tror starkt på avdramatisering, kommunikation och förberedelse. Min tankegång tar jag alltid direkt med Hugo och barnen. Genom att förbereda i kommunikationen så avdramatiserar man och bygger ett förtroende. Min tanke kring t.ex. mens är att vi i god tid ska samtala kring det här. Berätta vad det innebär och att göra det ihop. Upplysa om vad en binda är och hur man använder tamponger. Sedan förbereder vi en mensbox med olika typer av mensskydd så är det bara att plocka där när den väl kommer. Enkelt och snyggt. Likaså i smink. Jag har själv en ganska naturlig syn på smink och använder mig inte av speciellt mycket. Idag får Molly också läppbalsam när hon frågar. Förhoppningsvis så börjar det lite lätt om det ens börjar men där är jag också gärna med och köper en necessär. Innehållet vill jag att vi kommer överens om och att det framförallt är bra produkter. När smink blir involverat så kommer jag också att introducera hudvårdsprodukter och ett kriterie för att få använda smink är att det är produkter som är skonsamma för huden. Spontant så kommer jag säga nej till mina elva åriga döttrar om dom vill ha smink i skolan. En elva åring är för mig ett barn, det är ett barn på högstadiet också men jag kommer att vilja möta mina barn för att hela tiden ha ett förtroende. Som mamma vill jag absolut inte vara deras vän men jag kommer att försöka vara samarbetsvillig. Är jag osäker så kommer jag be dom om lite tålamod så jag får tänka efter och bolla med Hugo eller andra som jag känner förtroende för. Att få ventilera över sitt föräldraskap tror jag är superviktigt och att man ger sig själv en ärlig chans att komma fram till beslut. Att inte jäkta fram ett ja eller nej till ens barns förfrågan i vad det nu kan vara. Det är en balans att möta ens barns viljor samtidigt som man ska behålla rollen som den som bör vägleda och sätta direktiv i ens uppfostran. En sak är iallafall säker och det är att etablera det förtroendet som gör att dom kommer hem när det har gått fel. Eller att dom ringer när det uppstår något som dom känner att dom inte kan kontrollera. Jag vet att våra döttrar kommer testa gränser och jag hoppas innerligt att mitt och Hugos tålamod kommer att räcka till. Jag hoppas innerligt att mina barn kommer att våga berätta precis allt för mig. Jag hoppas innerligt att jag kommer att kunna bita mig i läppen och kanske inte agera i ilska utan att sansat lyssna på deras sattyg och sedan få tid till att reflektera själv. Vad behöver våra barn, hur kommunicerar vi på bästa sätt just nu och fortsätta lägga en grund i dom genom att överösa med kärlek och support. Den svåra utmaningen skulle bli om dom skulle vilja äta på något speciellt sätt. Vad händer om en av dom kommer hem en dag och säger att dom nu är vegan? Hur reagerar man då? Som jag nämde tidigare så tror jag på kommunikation, förberedelse, att avdramatisera och att samarbeta. "Okej vet du vad det innebär?". Att börja samtala kring kosthållning och vad som är livsviktigt att få i sig. Vill dom testa att äta veganskt så kommer dom att få göra det men paralellt så kommer jag att läsa på, hur får dom i sig allt dom behöver så sånt vet jag inte om just nu. Det spelar ingen roll att dom fyller 18,27 eller 44. Jag kommer att följa dom ändå. Det spelar ingen roll hur oense vi kommer att vara i deras tonår för jag kommer finnas där ändå. Det spelar ingen roll att dom tycker att jag är orättvis för jag kommer ställa mig som en vägledare ändå. Det är viktigt att du som läser förstår att det jag skriver utgår ifrån mina tankar, utifrån mig familj. Jag vill tro att alla familjer känner sina egna barn bäst och att ert beslut är det absolut bästa för just er familj. Därför kommer jag inte svara med "Nej en elva åring får inte sminka sig till skolan" eller "Jo en elva åring kan sminka sig till skolan". Det är enskild familjs beslut, och ni vet bäst. Min tanke med detta inlägg är egentligen att tänka högt och dela med mig av mitt tankesätt runt omkring. Mitt tips är att i varje utvecklingsfas vara lyhörd. Kommunicera med barn och andra familjemedlemmar, reflektera och ventilera. Det är tufft att vara förälder och ställa sig inför en massa beslut men det är nödvändigt. Idag finns det en himla massa bra hjälpmedel i form av böcker. Jag själv läser en bok just nu om jämställdhet mellan barn i olika kön. Det slår mig att jag själv omedvetet behandlar mina barn utifrån den som är äldst respektive yngst. Det är spännande att läsa den och ger mig enormt mycket bra verktyg. Jag leker också med tanken om vi någon gång skulle få en son. Då skulle ett långsiktigt mål vara att behandla barnen lika och inte sätta dom i olika fack beroende på deras kön. Det är en spännande uppgift som vi har hörni. Att finnas här och forma våra barn. Grunden till allt är att ge dom trygghet så hoppas vi på att alla utvecklingsfaser kommer te sig fint, utifrån familjens förutsättningar. En stor eloge till alla där ute som fostrar och kämpar. Ni är hjältar och jag tvekar inte en sekund på att ni tillsammans kommer göra det som passar just er familj bäst.
