Jag fick ett mail från Camilla på Bloggbevakning där hon ställde frågor om soc-anmälningar. Det går en "trend" i att anmäla influencers och att slänga sig med hot om anmälan när det helt enkelt är så att man bara tycker olika om något. Folk verkar se orosanmälningar som ett verktyg att "trycka till" influencers eller offentliga personer som man tycker illa om. Utan en uppriktig oro för barnen men än "tycker som om dom som har dig som mamma din idiot". Jag svarade på Camillas frågor och ni kommer nog kunna läsa mer om hennes granskning inom kort men jag vill ändå skriva av mig lite om den här punkten för det får verkligen igång mig. Som ni säkert vet vi det här laget har vi blivit anmälda till socialtjänsten två gånger. Och hotade med det flera gånger (en dåre som hotade upprepade gånger och sen har jag sett hur folk slängt sig med att de ska göra det i kommentarsfält men inte direkt till oss). En gång var förra våren då en kvinna sett "Hugo" köra bil framför "Molly" som ska ha cyklat efter och ropat på pappa. Hon anmälde detta och hörde efter det av sig till Hugo. Hon gjorde anmälan på att det "skulle kunna vara Hugo" och problemet var just att det inte var Hugo. Vi var på Skansen hela den dagen då händelsen ägde rum. Det blev en anmälan och samtal vi fick ta med soc och självklart gick de inte vidare med det hela men det tråkiga i hennes agerande var ju att hennes lösrykta tanke om att det kunde varit Hugo gjorde att den familj det faktiskt gällde kanske hade behövt det där samtalet egentligen... Sen hade jag en dåre efter mig i våras som skulle anmäla mig för att jag tillbringar så lite tid med mina barn. Hen skickade massor av DMs till mig om hur ful jag är, hur dålig mamma jag är, hur synd det är om Hugo, om barnen ja allt var hemskt som jag höll på med! Visst tar jag mig tid ifrån familjen i egna resor/aktiviteter och partid med Hugo (tillskillnad från alla år jag INTE gjort det!) men jag känner mig rätt säker i vetskapen att jag tillbringar MYCKET tid med mina barn, tid jag verkligen älskar och värdesätter. Hur mycket jag än älskar att spendera tid med mina bästisar så värdesätter jag också egentid, det tror jag alla gör. Och det är verkligen inte fog för en orosanmälan. Den svagaste punkten hos alla föräldrar är nog barnen och att ifrågasätta föräldraskapet. Att använda en orosanmälan som vapen mot någon tycker jag är riktigt uselt. Visst är det kraftfullt och ett "bra sätt" att verkligen skada någon men det är verkligen en gräns man passerar när man gör det för att jävlas. Är du genuint orolig för ett barns välmående och bekymrad över att föräldern brister i föräldraskapet - anmäl din oro! Det är jätteviktigt att vi alla i samhället ser efter och värnar om barnen. Men grundar sig din "oro" i att du tycker föräldern har "fel" uppfostringsmetod, prioriterar annorlunda än vad du gör, har åsikter som skiljer sig från dina, är på ett sätt som du stör dig på osv. eller att du bara vill se till att göra livet lite jobbigare för föräldern i fråga - gör ingen anmälan till soc för guds skull! Det är respektlöst på så många plan - det tar tid och resurser som skulle kunna läggas på barn som far illa på riktigt. Det skapar skam och oro hos föräldern och kan i värsta fall gå ut över barnet självt om föräldrarna mår dåligt över händelsen. Men främsta anledningen till att man inte ska anmäla är helt enkelt för att det skapar ännu mer belastning på en instans som redan går på knäna. Socialtjänsten är en så viktig funktion i vårt samhälle för att fånga upp barn som far illa. Som kanske utsätts för våld hemma, inte får sina behov mötta och helt enkelt inte har det bra. Som det är idag vet jag med säkerhet att det finns stora brister och fall som "glider mellan stolarna". Jag vill lämna ut människor jag stött på men jag har känt frustrationen i när föräldrar själva ber soc om hjälp med sina barn och det inte finns någon hjälp att få, föräldrar som kämpar och gör allt men behöver assistans. Eller barn som får stödfamiljer någon helg i månaden men egentligen behöver motsatsen - bo hos stödfamiljen i veckorna och träffa föräldern på helgen - för att få rutiner och stöd i vardagen. Jag är övertygad om att majoriteten av alla som jobbar inom socialtjänsten gör sitt bästa och har barnens bästa i åtanke men belastningen är för hög helt enkelt. Om du som jag tror och tycker det hoppas jag du ALDRIG skulle få för dig att ytterligare belasta dem som ett sätt att jävlas med någon du kanske har en personlig konflikt med eller en offentlig person du stör dig på. Jag har sett hur det varit lite ramaskri i sociala medier om en offentlig person som ska ha hotat med orosanmälan och spridit rykten om detta kring en nära anhörig som också är offentlig. Det får mig bara att känna fy! Om den oron verkligen fanns för barnen ska anmälan göras, punkt. Och så kan man som anhörig då vara öppen med den andre att "Jag har gjort detta då jag tror du/ni behöver lite stöd/hjälp i föräldraskapet. Jag vet hur mycket du älskar dina barn och tvivlar inte på det men XX har gjort mig orolig. Jag förstår om du blir arg över detta men vill att du ska veta att detta enbart är av omtanke för dina barn, inte för att straffa dig". Där tycker jag man har civilkurage för det måste vara så svårt att anmäla någon man känner och har en relation till. Men att använda socanmälningar som ett hot för att tysta eller trycka ner andra eller för att sprida illvilliga rykten - det är bara helt genomruttet! Jag är ingen perfekt människa och det avspeglar sig i mitt föräldraskap - jag är inte en perfekt mamma alla dagar. Jag har bra dagar och jag har dåliga dagar. Ibland är jag super mom och ibland är jag ok mom och vissa dagar är bara mom. Men jag känner mig ändå säker i att mina två ungar är två välmående barn. De har hela och rena kläder, mat i magen, trivs och är glada i skola och föris, har många vuxna och barn i sin närhet de har glädje av och kan anförtro sig åt, de busar och leker och gör mig halv gråhårig emellanåt, de funderar över stort och smått men oroar sig aldrig för "vuxenproblem", de tjafsar och tjatar och gosar och kramas. Främst av allt så känner jag mig trygg i att mina barn vet att deras mamma och pappa älskar dem över allt annat på denna jord. Mitt föräldraskap är inte perfekt men jag är trygg i vetskapen om att mina barn har en bra tillvaro och utvecklas som de ska, att de är älskade och älskar. Jag är övertygad om att jag inte är en förälder där orosanmälan behövs. Spara den anmälan och omtanken till familjer som verkligen behöver det!
