Jag längtar efter dig | Paula Rosas blogg

Vårt val att behålla barnet var absolut inte en självklarhet. Jag fick reda på att jag var gravid den 13de september. En torsdag. Jag har ätit ppiller sedan högstadiet och har aldrig slarvat. Jag tog pillerna fram till samma dag jag fick reda på att jag var gravid. Vad som fick mig att just den dagen göra ett gravtest var att dagen innan kommenterade Hugo att mina bröst blivit så stora och hårda. Dom var svullna och gjorde lite ont på ett sätt jag aldrig upplevt förut. Jag köpte det billigaste alternativet och höll på att svimma när jag kunde urskilja ett plus och inte ett minus. Som tur var skulle jag möta upp min bästa kompis så hon kom och stöttade mig när jag gick tillbaka till Apoteket och köpte nya graviditets test för 500 kr. Varenda en visade positivt och jag var helt övertygad om att testen måste vara trasiga. Jag mmsade tillslut en bild på resultatet till Hugo. Jag var för nervös, rädd och uppspelt för att ens ringa upp och berätta vad det var som hade hänt.

På fredagen skulle Hugo åka till Landskrona för att jobba. Det var skönt att få vara hemma själv hela helgen. Det gav mig möjligheten att gå in i mig själv och tänka efter hur jag kände och ville. Att behålla eller att göra en abort är ett livsavgörande beslut. Det tog inte en dag för mig att komma fram till ett beslut. Inte heller för Hugo. Mina beslut innan graviliteten bestod av "vad ska jag äta till middag" eller "ska jag ha eyeliner eller ögonskugga när jag ska gå ut på lördag". Jag visste inte vad jag ville, det jag faktiskt visste var att jag älskar Hugo. Och att jag långt innan hade känt att det här är en kille jag vill gifta mig med och få barn ihop med. Min kärlek för mitt hjärta bara växer och växer hela tiden. Det är han som tar emot mig när jag faller, det är han som får mig att skratta när jag vill gråta. Och det var han som gav mig stödet under vår helg när vi beslöt oss för att behålla vår lilla ängel som just nu ligger i min mage och växer för varje dag som går. Allt jag ville se som ett hinder vände Hugo om till en fördel eller hittade lösningar på.

Jag hade en plan för mitt liv. Och den höll inte. Men det betyder inte att jag kan göra om planen. Jag ser det inte som att livet tar slut bara för att man får barn. Jag kommer att komma in i en ny fas i livet, en fas som jag inte har någon kännedom kring just nu, en fas jag både längtar efter men samtidigt är rädd för. Jag är en sån lyckligt lottad tjej som aldrig kommer att känna mig ensam då jag vet att jag har världens bästa pojkvän nära till hands, två stora underbara familjer som stöttar oss till hundra och som kommer att bråka över att få umgås med vårt barn, så fina vänner som vill inget annat än att bli inkluderade i vårt nya liv och att precis som jag och Hugo vill lära känna vår bebis. Jag vill även tro att allting händer av en mening. Egentligen var det en ren slump att min och Hugos väg korsades. Om jag aldrig hade fått för mig att söka till wipeout hade jag aldrig blivit gravid med Hugo trots att jag ätit ppiller utan att slarva. Jag vet att jag och Hugo har varit tillsammans i knappt ett år och att man aldrig kan få en garanti på kärlek. Men en sak vill jag lova, och det är att man kan lita på magkänslan. Och min magkänsla säger att vi kommer att kämpa in i det sista för att var tillsammans så länge som möjligt. Vi kommer att bli föräldrar tidigt. Vi kommer att ha kvar vår energi längre då vi båda älskar att "leka". Vi kommer alltid att ta våra beslut kring vad som är bäst för vårt barn och vi kommer att få leva längre tillsammans med vårt barn.

Jag är en målinriktad tjej och tvivlar inte på att mitt beslut kommer att sänka mig utan bara få mig att växa som person. Min identitet är blivande mamma men på samma gång väldigt mycket flickvän, väldigt mycket dotter, väldigt mycket syster, väldigt mycket vän, väldigt mycket bästa vän, väldigt mycket kollega, väldigt mycket svärdotter samt väldigt målinriktad. Min grund är absolut inte klar. Bara för att jag kommer att få barn vill jag fortfarande vidarutbilda mig. Det kommer att ta lite längre tid än planerat men det struntar jag i. För min lilla ängel i magen har redan hunnit sätta ett sånt perspektiv på mitt liv. Jag kommer fortfarande vilja se hela världen. Både med och utan mitt barn. Jag kommer att göra allt i min makt för att uppfostra vårt barn i en atmosfär som är kärleksfull, lekfull, driven, klok, moralgivande och ansvarstagande.

Jag längtar redan efter dig, och jag lovar redan nu att jag kommer att älska dig. Och du får mig att börja gråta nu för att du är förmodligen det största som kommer att hända i mitt liv. Men du får vara kvar i magen ett tag till så ska jag se till att göra pappa och mig så redo som möjligt för att ta emot dig. Puss min ängel, vi allihopa väntar spänt på att lära känna dig<3