I min fredagsstatus igår skrev jag att jag kände mig ensam över den här helgen trots att jag är omringad av kärlek. En kommentar från Nathalie träffade mig rakt i hjärtat: Jag känner mig ofta ensam. Endast en vän som jag pratar med via facetime några gånger i veckan annars bara min mamma. Jag umgås och tar hand om barnen 5.5 år & 9 mån trots att jag lever i ett ”sambo” förhållande så pratar vi i stort sätt aldrig, jag är den enda som sköter hemmet och tar allt ansvar för barnen. Han e bara sur flr att jag inte orkar ge honom uppmärksamhet, för att jag inte tjänar mer på min mammaledighet och sen den klassiska som jag hör 2 gånger minst i veckan: du har semester varje dag du går bara hemma. Att ta hand om ett prematurt barn som i ålder är 9 mån men i utvecklingen bara är 6 mån samt en hyperaktiv 5.5 åring aktivera dom sköta läggning matning osv samt sköta hushållet gör så tiden för ”mig” finns inte och därför har alla mina ”vänner” valt att gå för jag är ju BARA mamma och inget annat längre. Åh fina du! Jag känner så igen mig i början av mitt föräldraskap i dina känslor. I att sköta hem och barn och samtidigt ha en sambo som känner sig åsidosatt för att han inte längre är i centrum. Hugo har visserligen aldrig klagat på att jag tjänar för lite på min mammaledighet (alltså VA, vad är det för klag egentligen, du tar hand om era BARN?!) men han kände sig utanför första året med Molly och det var tufft att hantera nytillskottet i familjen samtidigt som det gnisslades lite emellan oss. Och det där tankesättet att man är ledig för att man går hemma... visst kan man ha turen att få ett superglatt och lätt barn som är enkelt men majoriteten får det nog inte. Och även om barnet är "lätt" så är det jobbigt att vara hemma med barn för du kan ju aldrig slappna av. Man får inga pauser eller möjligheten att ta en fikarast med en kollega. Man blir så bunden och ständigt på sin vakt. Även om man älskar både tillvaron och bebisen så mycket så är det utmattande. Först och främst tycker jag din karl ska få sig ett uppvaknande på något sätt. Han har haft över fem år på sig att skärpa till sig så nu är det dags! Kan han vara pappaledig något så han bättre kan sätta sig in i din situation? Kan du sätta dig ner med honom och prata om hur du mår just nu och vad du behöver? Det vore nog det allra bästa. Du beskriver att du tar allt ansvar för både hem och barn och det är inte okej! Sätt ner foten och kräv att ni delar på ansvaret. Att vara föräldraledig innebär ju faktiskt att ditt "jobb" är att ta hand om barnet en heltidstjänst, alltså 40 timmar i veckan. Resten av tiden är "fritid" som ingen av er får betalt för och då är ansvaret för barn på båda. Jag tror främst män kanske tänker att mammaledig = 100% ansvar för barnet. Men han är ju inte 100% på jobbet för det... Jag förstår att du inte orkar ge honom uppmärksamhet om han säger saker som att du borde tjäna mer (?) och inte uppskattar dig. Men jag tror också, om du vill leva med honom, att du måste orka ge honom uppmärksamhet också. Inte som i att det ligger på dig alltihopa men att ni måste prata och se varandra under den här slitiga tiden. Annars blir ni båda bittra på den andre och ensamma i relationen till varandra. Kan ni få lite avlastning till partid för att ta lite djupare snack som inte är hemma efter läggning när ögonen tittar i kors? Jag tror det är så viktigt att inte vara "BARA" mamma just för att ens person försvinner ju inte när man får barn. Det läggs på nya lager av men det är fortfarande du under ansvaret, kärleken, de nya personerna du har tätt inpå dig. Jag kommer ihåg när jag var nybliven mamma att jag kände att det nästan är omöjligt att inte leva endast för den här lilla varelsen. Jag ville typ andas hennes utandningsluft och kände att vi kommer sitta ihop för alltid. Hur ska hon klara sig en endaste sekund utan mig och jag utan henne? Jag tänker att det är ganska naturligt att vi mammor liksom går in i rollen med hull och hår och blir uppslukade av den. Med tiden tror jag dock det är viktigt att bryta sig ur lite. Släppa på taget och släppa in både pappan och andra närståenden. För du behöver ensamtid för att ladda batterierna. Och bara få vara dig, utan barn. Barn ändrar hela vår värld och oss som personer samtidigt som vi förblir desamma. Min stoltaste titel i livet är att jag är mamma till två fantastiska flickor. Men jag är inte bara mamma, jag är Paula. Jag är en dotter, en syster, en fru, en vän, en influencer, en riktig köttare, en som gillar att dansa när det är fest, en som hellre dricker öl eller bubbel än drinkar, en som är snäll mot de flesta men kan ryta ifrån och markera ordentligt, en som är organiserad och tusen andra grejer. Alla andra sidor och delar hos mig försvinner ju inte för att jag är mamma och det är viktigt att dom också får ta plats. Kan du sträcka ut en hand till vännerna som gått och förklara din situation och att du behöver dem? Ge dem en chans att komma tillbaka och umgås med dig så du får vara något annat än "bara" mamma för en stund? Kan du hitta nya vänner bland öppna förskolan eller på aktiviteter för barnen? Lämna barnen med pappan en lördag och åk på dagspa eller något avkopplande? Börja träna för att komma iväg hemifrån lite? Jag ville lyfta Nathalies kommentar för att jag tror att det finns fler som känner igen sig och att det kanske finns flera av er som läser som har goda tips och råd att dela med er av? Hur har ni gjort för att bibehålla erat jag och inte bli "bara mamma"? Hur har ni hållit liv i vänskapsrelationerna efter barn?
