I fredags klockan 14 slog kyrkans klockor för morfar. Begravningen hölls i finska kyrkan. Samma kyrka där jag och mina bröder är döpta och där min mamma är gift. Mormor & barnbarns barn🖤 Morfars kista pryddes av otroligt vackra blommor. Min morfar var en enkel bondpojke från landet i Finland. När vi valde blommor gick temat i ”vackert i sin enkelhet”. Lantliga och enkla blomsterarrangemang, precis som morfar hade velat ha det Min mamma höll ett vackert tal till sin pappa. Det var både sorgligt, fint och roligt. När mamma höll sitt tal började tårarna att rinna nedför mina kinder. Leonore satt i mitt knä under begravningen och under hela ceremonin vände hon sig om för att hålla koll på min och alla andras reaktion. När jag grät, la hon sin kind mot min. Fina lilla flicka. Endast fyra år men både omtänksam, mjuk och tröstande♥️ Vi fick säga hejdå och la en sista syren på kistan och teckningar vi pysslat med under samma förmiddag. Min lillebror spelade fantastiskt vackert på gitarr. Då brast det för mig en gång till. När begravningen var slut skulle sex män bära ut morfar enligt tradition. Här började scenen som fick hela kyrkan att tappa andan. På väg ut från altaret fastnade blommorna ovanför kistan i takkronan. Hugo som var en av dom som bar ut morfar berättade att dom faktiskt var nära på att tappa kistan (😱). Det gick tack och lov bra, och morfar kom till slut till transporten. I efterhand har jag, mormor och mamma kunnat skratta åt detta. ”Typiskt morfar att en sista gång göra ett bus och fastna i kyrkans takkrona”. Det vart oerhört sentimentalt i slutet. Då grät vi allihop. Vi grät allesammans och kramades för att ge varandra tröst. Mina fina tjejer. Omringade av så många som älskar dom. Här med både farmor, farfar, mormor och morfar nära♥️ Jag har i efterhand pratat med barnen om begravningen. Frågade under helgen hur dom mår och hur det kändes. ”Det var sorgligt”. ”Det var ledsamt att se alla ledsna”. ”Jag saknar Moffi”. Men känslan efteråt är ändå bra. Det var en fin begravning, och barnen mådde bra resten utav helgen. Vi konstaterade att man måste få vara ledsen. Att det inte är någon fara. Vi konstaterade också att vår morfar finns kvar i alla duvor som vi möter. Just det där med att duvan är morfar har avdramatiserat döden och det är jag tacksam för. Jag är glad över att vi valde att barnen skulle få medverka på begravningen. Morfar var en nära anhörig och jag kände oro för hur reaktionerna under/efter skulle bli. Jag vill inte att det ska vara onaturligt att vara ledsen. Ibland är man glad, ibland är man ledsen. Just sorg är annorlunda och jag ser den som randig. Vi tar del av den hela tiden och jag ser det som mitt uppdrag att ge både mamma och mormor vila från sin sorg just nu♥️
