Det finns ett motstånd i att säga att barn är meningen med livet. Det kan verka triggande för dom som inga barn har (frivilligt eller ofrivilligt). Jag tänker att barn inte är meningen i livet men att dom liksom ändrar meningen med livet. Att i barn ryms alla känslor sammanflätat. I ens barn ryms hela världen. Att ha barn är den största gåvan och den svåraste utmaningen. En huvudvärk och en lycka. Det är längtan bort och att älska att vara hemma. Det är att vara desperat efter tystnad men inte alls uppskatta den när den väl kommer. Det är trötthet men det är också en källa till energi. Ja ni fattar… men mest av allt gör barn tiden så påtaglig. Att den går och att den inte kommer igen. För ingen säger man så många hejdå till som till sitt barn, det är en relation fylld av farväl. För varje utvecklingsteg barnet tar säger man hejdå till den versionen av ens barn som var innan. Och lika stor som glädjen är av att få följa sitt barn i utvecklingen, lika stor är sorgen över att säga hejdå till den delen av ens barn som försvinner när epokerna tar slut. Nu har jag sagt hejdå till mitt förskolebarn Leonore, aldrig mer ska jag hämta henne på förskolan. Den versionen av Leonore är blott ett minne (och jag är så tacksam över hur mycket jag dokumenterat tiden ändå!). Likaså har jag tidigare sagt farväl till mina blöjbarn, till mina vällingungar och deras ljuvliga morgonandedräckt. Jag har sagt farväl till nattliga uppvak och till krypande över golvet. Jag har sagt farväl till dreggliga bebispussar och bebisar som ligger och snuttar på brösten. När dom började förskolan sa jag hejdå till mina bebisar, nu när Leonore har börjat skolan säger jag hejdå till mina småttingar. Det är spännande och ljuvligt att få följa med deras utveckling och att dom gör precis det som ska - blir större och mer självständiga. Men det finns ändå en liten bismak av sorg i alla steg, för varje fantastiskt steg framåt är det ett tidigare fotsteg som suddas ut och försvinner ur tillvaron. Älskade barn, det är en gåva att få följa er genom livet. Jag älskar tiden vi har här och nu, jag älskar dom versionerna av er själva ni varit och jag älskar dom personer ni ännu inte hunnit bli. För dig som är mitt uppe i hektiska småbarnsår - jag vet att det är svårt att njuta av varenda stund och att det ofta är kämpigt. Jag vet att det är svårt att relatera till när gamlingar säger att ”åh det går så fort, njut medans du kan!”. Men helt plötsligt har tiden gått och din bebis vaknar inte längre på natten. Sen en dag slutar ditt lilla barn ropa på dig på natten när hen vaknar. Sen en dag går hen och lägger sig själv utan att du behöver tjata. Man vet aldrig när det är sista gången, så försök ta vara på tiden innan det är dags att säga hejdå till den versionen av ditt barn ❤️
