Jag tror inte det undangått många att det stormar kring Isabella Löwengrip just nu, eller kring hennes bolag. Jag vet inte vad som händer men Isabella är transparent i att det just nu inte alls går bra. Jag tycker det är modigt av henne att medge att hon varit fel ute och nu är i ett läge där hon får backa och göra om. Jag ser att många säger att det inte är modigt att berätta och att det är "rätt åt henne" det som sker. Men vet ni, det som gör det modigt är att göra det trots vetskapen i hur folk kommer gotta sig åt hennes olycka. För OJ vad det gottas åt att det inte går så bra som hon gett sken av tidigare. Jag blir nästan mörkrädd när jag ser vissa andra bloggare skriva inlägg på tema "vad var det jag sa" med inbakade pikar och glädje som riktigt strålar från tangentbordet. Eller hur folk kommenterar entusiastiskt om hur kul det är att bevittna raset från toppen. Jag förstår inte hur man kan glädjas så mycket åt andras olycka. Visst förstår jag att vissa blivit provocerade av att Isabella visat upp en fasad som varit superlyxig och att hon gjort uttalanden som får folk att se rött. Men trots det har jag så svårt att förstå liksom den där stora glädjen vissa verkar få av att det nu går dåligt och att hon verkar må dåligt. Frossandet och gottandet i kommentarsfält. Nej usch vad det gör mig ledsen. Eller som kommentaren jag själv fick innan helgen: "Jag tycker att du och Hugo ser extremt olyckliga ut ihop… det syns igenom trots att ni spexar och ler." Jag har varit öppen med er och berättat att jag och Hugo går igenom en tuff tid i vår relation. Att vi planerat att gå till familjerådgivning och få hjälp för att kunna skapa oss en lång framtid ihop. Det har inte varit helt självklart att dela med sig av det och självklart delar jag inte med mig av allt men jag vill visa på att det inte alltid är "perfekt" allt i sociala medier. Att vi har våra svårigheter också och att vi är människor bakom skärmarna. Jag vill ha en öppenhet samtidigt som jag värnar det privata. Men att efter att ha luftat att vi har det lite svårt just nu få kommentarer om att vi ser extremt olyckliga ihop... ja det känns inte helt bra i magen. Och jag känner att det gottas åt att vi har det kämpigt. Att kommentatorn inte menar väl utan hoppas på att det snart ska komma ett inlägg om att vi separerar. Nej hörni, där är vi absolut inte i dagsläget och jag hoppas att vi lever livet ut ihop som man och fru. Relationen är något som alltid behöver jobbas på, det är lätt att glömma bort i intensiva tider av jobb och småbarnsliv. Men samtidigt, om vi inte håller ihop, så kommer jag behöva rusta mig för alla kommentarer som gottar sig i separationen och ser vårt "misslyckande" som underhållning. Hur hemskt är inte det egentligen? Man behöver ju självklart inte tycka om alla eller alltid glädjas åt allt den lyckas med men just att vara tillfreds med andras olycka tycker jag är riktigt ohärligt beteende. Som någon klok människa sagt "om du inte har något snäll att säga, säg ingenting alls!".
