Molly: Mamma. Ibland blir jag arg på Leonore. Paula: Ja. Och ibland blir jag arg på pappa. Molly: Men sen får Leonore mig att skratta så jag glömmer bort att jag var arg. Paula: Ja. Så gör pappa också. Molly: Jag älskar min lillasyster. Paula: Och jag älskar pappa. Och dig. Och Leonore. Det kändes så stort, den lilla konversationen innan Molly skulle lägga sig. Hon beskrev hennes relation till sin syster. Hon satte ord på den sköra gränsen mellan kärlek och bråk. Och landade väldigt fint i att hon älskar sin syster trots att hon ibland kan bli arg. Att få vara just arg tycker jag är viktigt. Det känns som att när ett barn blir arg gör man allt för att hen ska bli glad. När jag är arg behöver jag en stund för mig själv innan det arga försvinner. Jag låter mina barn får vara arga, men jag försöker och hjälpa dom till förståelse. förstå VARFÖR man bli arg och med enkla medel som kommunikation kommer man ofta runt att bli arg. Jag kommer tillbaka till min jämförelse av färger, varför välja enbart en favoritfärg? Att vara arg är en känsla, precis som att vara glad eller ledsen. Så med det sagt tycker inte jag att det är någon större fara med arga barn eller arga föräldrar.
