Vi har fattat ett tufft beslut om Musti. Han är inte längre hos oss 💔. Han kom plötsligt in i vårt liv. Hans husse gick tragiskt bort och familjen till husse tog hand om Musti. Dom ville adoptera bort honom och redan efter en vecka sa vi ärligt att vi inte var den familjen. Där och då kände vi oss inte 100% redo för hund. Vi kom överens om att vi skulle hjälpas åt och dela på honom, ett upplägg som fungerade för alla parter. Tiden gick. Dagar blev veckor och veckor blev månader. Min inställning ändrades. Musti berikade vårt liv på många sätt och det var inte svårt att anpassa livet efter både barn och hund. Vi lekte med tanken om att ta honom på full tid. Med tiden kändes inte 100% med en hund läskigt men förutsättningarna hann ändras. Jag kände för mycket allergi. Min familj var hos oss i helgen och såg mängden med päls som prytt vårt golv och vårt hem. Han kanske är i sin period där han fäller extra mycket men det hade inte blivit hållbart. Vi gick tillbaka till våra förutsättningar. Vi som familj behöver en hundras som fäller minimalt. Och för att det ska bli en familjehund där alla familjemedlemmar kan hjälpa till behöver hunden vara betydligt mindre så den kan gå egna promenader med barnen. Bakom allt rationellt tänk finns känslorna. Musti är den finaste hunden jag mött och både jag och barnen har varit/är svinledsna. Vi hade hunnit fatta tyckte för varandra och trots att han gjorde mig allergisk lät jag honom sova med mig. Han ville det, jag ville det och jag hade inte hjärta till att säga nej. Vi pratade med den andra familjen där vi kom fram till att tänka på Mustis bästa. Han förtjänar ett hem där allergi inte är i vägen. Han ska få sova i sängen varje natt om husse/matte är okej med det. Dom hade kontakt med ett par som var intresserade och då kände jag att mina/min familjs känslor inte kunde komma i vägen. Det hade varit oerhört egoistiskt av oss att inte låta Musti gå för ett ännu bättre hundliv. Musti lämnade oss i söndags så detta är färskt. Han lämnade ett tomrum efter sig och vi är ledsna. Jag gråter när barnen inte ser och jag tröstar när dom gråter. Det positiva med det här är att jag har sett det jag behövt se. Tjejerna har varit jättefina med Musti och jag är lite förvånad över mig själv. Hur vi tillsammans faktiskt gav honom ett himla härligt hundliv. Det känns inte lika långt bort att faktiskt skaffa en egen hund men det är så himla viktigt att det blir rätt. Med tanke på att mamma har två tikar känns en tik som det absolut bästa alternativet. Jag saknar dig kompis men vill att du ska leva ditt bästa liv 🖤.
