Jag tror vi alla drabbas av i-landsproblem då och då i vardagen. Jag klagade över en bortkastad dag häromdagen och fick höra att det var just ett i-landsproblem. och att jag har fomo som inte kan ta en dags hemmaskruttande utan att känna att det var bortkastat. Jag förstår verkligen vad kommentaren menar. För mig handlar det mycket om vad jag har för mindset när jag går in i något. Om dagen var menad att vara ”hemmachill” hade det känts bättre för mig än när dagen är en uppladdning för något som inte händer. Förstår ni vad jag menar? Men helt klart en onödig känsla att drabbas av men jag vill ändå vara transparent i när jag har bättre dagar och sämre dagar och att man alltid kan vända något trots att man hamnar i en dålig spiral mentalt. Men fomo har jag nog rätt mycket av. Kanske inte för samma saker som förr i tiden. När fomo var typ för att missa en bra fest, en vild resa, ett äventyr. Nu är det fomo att inte ta tillvara på dagen och göra något bra av den som familj. För det enda vi kan vara säkra på att vi har är NU så man måste ju tavara på nuet. Jag såg den fruktansvärda nyheten att en branschkollega till mig, och tidigare portalkollega, plötsligt mist ett av sina barn. Jag vet inget mer om vad som hänt. Men jag lider så fruktansvärt med Satu ❤️ Jag får kalla kårar av att tänka tanken att ett av mina barn plötsligt inte skulle finnas här hos oss en dag. Att barnet inte skulle få växa upp och bli vuxen utan stanna i den här åldern och bli ett frågetecken i vad framtiden hade haft i åtanke för henne. Att sakna ett huvud vid middagsbordet. Att en bit av hjärtat försvinner spårlöst. Jag känner hur det snör ihop sig i bröstet av tanken. Jag kan inte ens föreställa mig den bottenlösa sorg hela familjen måste känna nu. Jag förbannar mina egna i-landsproblem där jag störde mig på bortkastad tid när tiden var ihop med mina älskade barn. Jag tänker hur tacksam jag är för varje dag vi har ihop, för varje dag alla är friska och mår bra. För alla nära och kära som finns här. För alla dagar vi har här och nu. Man vet aldrig hur länge det varar så jag påminner mig om att det är det allra viktigaste. Tack livet för alla dagar som går, för alla dagar vi har kvar oavsett om dom är fyllda med äventyr eller sega hemmadagar. Mina djupaste och varmaste tankar går till Satu och familjen. Skickar er all kärlek och styrka jag bara kan. Det finns ingenting att säga som kan mildra något, det är ofatttbart sorgligt. Jag kan bara önska att Vanessa får sova gott och att resten av familjen någonstans hittar stöd hos varandra och att Vanessa får leva kvar i era hjärtan ❤️.
