Gårdagens känslodipp ligger kvar i min tankeverksamhet. Det känns verkligen inte roligt att åka iväg från barnen om dom inte mår bra. Även om jag vet att det inte är någon fara med dom och att Hugo har koll på läget så är det något i mitt inre, kanske i det omtalade mammahjärtat, som svider lite. Dåligt samvete antar jag? För oro är det ju inte riktigt, jag vet ju att det inte går någon nöd på någon hemma det dygnet jag är borta. Men på något vis så ska ju en mamma alltid vara där… Hugo har varit borta otaliga gånger när barnen är sjuka men det skulle ju aldrig falla honom in att ha dåligt samvete gentemot barnen för det. Han vet ju att dom har det bra med mig & om det är någon han har dåligt samvete mot är det mig som får rodda med sjukorna själv - det är ju alltid hundra gånger lättare att vara 2 vuxna när barnen är sjuka än att man ska rodda feber, kräks, frossa eller vad det nu kan vara själv. Det känns överlag som att pappor inte plågas av det konstanta dåliga samvetet som det är att vara mamma. Antingen är det dåligt samvete mot barnen för att man är otillräcklig, eller mot partnern för att man fokuserar på barnen, eller mot jobbet för att barnen alltid kniper första prioplats. Det är som att ”lite dåligt samvete” är en konstant biverkan från stunden man fick barn. Jag trodde det skulle gått över nu när barnen är större, när dom inte är småttingar som inte kan förstå vart mamma tagit vägen, men det är som att det dåliga samvetet bara byter skepnad. Nu är det inte gallskrik från en ledsen bebis utan en besviken blick från en tweeni. Kommer det dåliga samvetet följa en genom hela livet? Ni som har stora barn, kanske till och med vuxna barn, har nu fortfarande såna känslor av otillräcklighet och dåligt samvete? På något sätt tänker jag att den känslan kommer vara livslång men hoppas att den åtminstone minskar i frekvens och styrka när barnen är vuxna. Tills dess får jag fortsätta brösta det dåliga samvetet (för jag tror inte det är bra med en mamma som faktiskt aldrig ger sig iväg på jobb eller umgänge för sig själv) och inte låta det ta övertaget. Vara i känslan men inte låta den hindra mig. & komma tillbaka som en lite gladare och tacksammare mamma till mitt gäng ❤️
