Jag tittade på fina Annicas video där hon berättar att hon just nu befinner sig i en dipp där hon saknar delar i sitt gamla liv... .. Och oj vad jag kan relatera! Kanske inte just till saknaden av ett gammalt liv men till en dipp. I mitt ”perfekta liv” med familj, vänner, roligt jobb har jag befunnit mig i ett mörker. Det är först nu, när jag börjar känna igen mig själv igen som jag börjar inse att jag har lidit mer än vad jag har upplevt. I och med denna instinkt har jag också börjat se på saker annorlunda. Jag prioriterar och värdesätter nuet annorlunda. På ett sätt känns det som att jag har blivit återfödd och nu vill göra allt i min makt för att inte hamna i en ond cirkel igen. Allt började nog när jag blev mamma. Jag gick från valp till två barnsmamma väldigt fort. Jag gick in i rollen som mamma, och har sedan graviditet satt mina barn och deras behov först. Jag förstod nog inte då, vad ett liv med Hugos dröm om företag skulle innebära. Att det skulle innebära flera år av ojämlika villkor för oss som partners och familj. Jag har aldrig sett min familj som ”att dra ett last” för det har/är något jag vill göra. Jag har eftersträvat att vara närvarande förälder och täckt upp när Hugo varit borta av ren och skär kärlek. Min eftersträvan till att finnas där för alla andra är en anledning till min dipp. När min ångest var som värst sa en klok vän till mig att ångest inte är ett svaghetstecken, utan att ångest handlar om att man helt enkelt har varit stark för länge. Projektledaren, den duktiga flickan, hon som alltid fixar allting, hon som verkar ha allt i livet uppstyrt orkade helt enkelt inte mer. I flera år har jag alltid ställt upp, fixat åt alla andra, täckt Hugo i hans frånvaro pga företaget, arbetat sena nätter för att vara en närvarande förälder, sovit på tok för lite, tagit mig själv och mina behov i sista hand. Och det säger sig självt, tillslut blir man tokig... Jag är tacksam för att jag någonstans innan semestern tog mitt mående på allvar. Under det här året rann min bägare över. Jag är tacksam för terapin som hjälpte mig och Hugo. Till en början var jag arg och skyllde mycket på Hugo men insåg att det var orättvist. För jag har en lika stor roll i att ta eget ansvar över mitt mående. Tack vare terapin förstod jag att jag inte heller varit enkel att leva med, och att Hugo i sin tur inte hade verktyg till att leva med någon som börjat må dåligt på riktigt. Vår vändning kom när vi la ner stridsyxan och hoppade ner i samma båt. När vi började ro mot samma mål. När vi kunde se på saken ur den andres perspektiv. Först kändes det oerhört larvigt att Hugo tassade på tå efter mina behov men det var avgörande. Vår harmoni sinsemellan gjorde att jag dag för dag började läka. Och det vill jag tacka dig för Hugo. Det är du som har funnits där. Tack för ditt tålamod. För din kärlek. För din tröst och för att du har kämpat tillsammans med mig. Förlåt för att jag också har varit orättvis. Mitt sprudlande jag finns kvar. Den glada Paula som gärna tackar ja bara hon lockas med att något låter roligt måste dock tyglas. För idag finns det också en annorlunda Paula. En Paula som är betydligt försiktigare just för att hon värnar om sitt mående. Och på många sätt suger mitt nya annorlunda, bra Paula. För det känns som att jag missar mycket genom att vara försiktig om mig själv. Jag fixar inte att hålla samma tempo som förut. Senast i veckan ringde en ledsen familjemedlem och frågade varför vi inte träffats på länge, och det smärtar mig att jag inte orkar projektleda sånt i samma utsträckning som förut just nu. Min sträcka i ork är kortare och jag väljer att prioritera våra barn, min familj, mitt jobb och mig själv. Jag prioriterar mig själv genom att ge lika mycket omtanke och kärlek till mig som till alla andra. Jag har blivit bättre på att släppa kontrollen och tar den plats och tid som jag behöver för att ladda om och ladda upp. Kvällarna har återigen blivit mina och ägnar dem mer sällan till jobb. Prioriterar sömn och återhämtning. Jag tar många medvetna val för att hitta hållbarhet. Är det inte konstigt att år som man upplevt som lyckligast i livet också kan vara dom svåraste? Och jag vill bara poängtera att det INTE är synd om mig. Jag vill bara ventilera och visa att man kan må dåligt trots ett leende på läpparna. Att man trots ett lyckligt och rikt liv kan trassla in sig i en dipp och dåligt mående♥️.
