Livet känns oerhört tufft just nu. Vi går igenom en enorm prövning och jag känner mig oerhört otillräcklig. Otillräcklig som medmänniska, som mamma, som fru, som familjemedlem, som vän och i mitt arbete. Är i ständig konflikt med mig själv, och ångest sköljs över mig som i vågor. Ibland går det över relativt smärtfritt men idag känns det svårt. Runt omkring är det också mer konflikt än vanligt. Tänk att de senaste åren har mina och Hugos bråk handlat om att jag velat ha mer tid, och just nu längtar jag bara efter space. Barnen är också påverkade, det bråkas mer just nu och det dränerar mig. Jag längtar efter alla samtidigt som jag längtar efter tid för mig själv. Jag som människa hittar energi och återhämtning genom att få vara ensam i perioder. Nu lever man tätt och nära inpå varandra. Jag får inget utrymme i mitt jobb, det finns ingen tid för planering. Vi har Leonore hemma och hennes behov måste få gå först. Råga på att allt känns tufft startade en renovering hemma idag som gör allt mer kaotiskt. När vi hade inbrott i vintras förstördes vårt golv vilket ska åtgärdas nu. Vi kan inte riktigt vara hemma, samtidigt som vi inte kan vara någon annanstans heller. Delar av kaoset hemma just nu Jag känner mig rädd för Covid-19, jag ligger efter i princip allt , jag oroar mig för framtiden, jag oroar mig ekonomiskt, vi bråkar mer än vanligt, jag har ångest, jag har ingen aptit, sovit dåligt pga oro/obehag och jag har dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag under frukosten berättade för Molly att vi ställt in hennes kalas med klassen. Hon bet ihop och sa att det var ok men jag såg att hon blev ledsen. Det vart droppen för mig. Det gav mig ångest och det vart plötsligt svårt att andas. Efter dagens lämning satte jag mig i bilen och grät, och efter en stund kändes det bättre. För något år sedan skulle jag uppmanat mig själv till att ”bita ihop” men jag tror snarare att det stjälper mer än hjälper. Man måste få känna. Man måste få vara ledsen. Det är naturligt. Allt ovan är värdsligt i förhållande till de drabbade, men det är min sanning. Oavsett hur man än är påverkad i detta nu är det okej att känna sig ledsen, sliten och otillräcklig. Vi är inte mer än människor och vi måste tillåta oss att känna. Det känns läskigt att veta att så mångas psykiska mående påverkas just nu och jag vill i det här inlägget skicka all min pepp och kärlek till just dig. Till dig som av just din anledning känner dig ledsen. Allt är surrealistiskt och vill här skicka en digital, varm kram♥️
