Jag är inte en vanlig mammaledig mamma utan jag är en arbetande mammaledig mamma. Ni tror inte att bloggen tar tid? Att det är tidskrävande att skriva, ordna med foton och hitta inspiration till nya texter och funderingar. Tror ni att jag gör allt med bloggen när Molly är vaken? Fel. Jag gör allt när hon sover vilket gör det svårt för mig att själv gå och lägga mig en stund. Vet ni vad jag har gjort dessa dagar då jag inte har bloggat? Jo då har jag gjort som dom flesta av er och det är att vila när bebisen vilar. Sömnen under dagen har gjort underverk. Den har gjort mig gladare och slippa undan stressen över att leverera inlägg har varit skön att slippa. Jag är en sån tjej som gör allt eller inget. Det finns inte att göra något halvdant och så är det med allt. Ger jag mig på något så gör jag det fullhjärtat. Jag driver en av Sveriges största bloggar, jag tränar stenhårt, jag gör allt för att stimulera min 6 månaders gamla dotter, jag gör allt för att finnas där för Hugo, min familj och mina vänner. Det finns tillfällen och perioder när allt blir för mycket. Såna perioder då jag ångrar allt och bara vill krypa under täcket och ta skydd från mig själv. "Jag orkar inte", "Jag behöver din hjälp", " Rädda mig", " Se mig", "Uppskatta mig". Vi tjejer är bra på att ha tusen bollar i luften, ha krav på oss själva och inte inse när det blivit för mycket. Utan att behöva säga det så vill jag att Hugo ska dela allt ansvar över Molly. Att han ska göra precis lika mycket som jag. Istället för att tala om vad som känns jobbigt så börjar man istället bråka. Säga saker som man inte menar för att man är desperat och helt värdelös på att hantera situationer som är fyllda med frustration, irritation och sömnbrist. Kommunikation som är guldkortet till ett hälsosamt och fungerande förhållande. Det hade jag glömt bort. Både jag och Hugo har våra brister och bättre egenskaper men ni måste förstå att i min blogg vill jag inte skriva vad som helst. Hur sur, ledsen och besviken jag än kan vara på min andra halva så skulle jag aldrig skriva ut det här. Just för att jag inte vill att min halvtaskiga formulering ska bidra till att ni får en oriktig bild utav Hugo. Han håller jag kär även när jag är som argast på honom. Det handlar inte om att jag förskönar bilden på att ha barn utan det handlar om att jag respekterar min familj och inte överskrider vår personliga gräns. Likaväl kommer jag aldrig skriva om jag får en finne på rumpan så ni förstår säkert min poäng? Molly är det bästa som har hänt mig men det är tufft ibland. Att vara förälder är det finaste man kan vara men den rollen kräver tålamod och ansvar. Tur att det finns så många av oss och det är fint att vi alla sköter det på våra egna unika sätt. Därför vill jag be er att respektera att Molly redan har en mamma och en pappa. Agera inte föräldrar i era kommentarer. Respektfulla råd och tips uppskattas. Er energi påverkar min lust till att blogga något enormt och det kändes orättvist när jag fick ett hav av skit på mig när Hugo skrev ett inlägg om där han bad om råd. Under förra veckan så blev det mycket prat. Hur vi kan hjälpa varandra och sträva åt samma mål. Hur vi ska dela upp nätter då det är dom som är allra jobbigast. Vi har en glad ängel på dagarna men en mörkrädd tjej som vaknar till liv och gör cirkus på nätterna. Vi hoppas att det är en period som kommer att bli bättre med tiden då just somnbristen gör en till en helt annan människa. Jag har iallafall vänt blad nu och blickar framåt. Mitt mål är att kunna hitta ett bättre sätt att arbeta med min blogg. Just nu önskar jag att det fanns fler timmar på dygnet så att man hann med allt!
