Det ordnar sig | Paula Rosas blogg

Hugo skrev om rädslan som slog honom någon vecka innan Leonore var beräknad. Du kan läsa hans inlägg här. Jag minns det som igår, min känsla när han sa "Jag är rädd för framtiden Paula". Rädd för att han även bekräftade min rädsla, för det jag kände innan hon kom var en skräckblandad förtjusning. Rädd för hur det skulle bli, förtjust för att hjärtat värkte av kärlek till det nya. Det tog ett tag att smälta hans ord. Hur skulle jag tackla att den som jag delar detta med kände sig rädd. Först och främst så lyssnade jag på honom och försökte lokalisera vart rädslan kom ifrån. Sen började jag med mitt klassiska "sälja-in-Paula-snack". Att detta har vi gått igenom en gång tidigare och att det av sig självt kommer att ordna sig.

Hugo sa att han kände att vi hade det så bra. Att han var rädd för förändringen. Hugos anknytning till Molly tog ett par månader. Vi var unga, hade inga erfarenheter och livet innan Molly var vi två självständiga individer. Med Molly blev vi tre en familj och var tvungen att hitta nya identiteter som föräldrar. Jag tror att Hugo såg att vi skulle behöva gå igenom samma veva igen med Leonore. Han tänkte inte att det faktiskt kan gå från att vara bra till att bli ännu bättre.

Jag är faktiskt förvånad över hur Hugos anknytning till Leonore har utvecklats. Då utgick jag också från att det skulle vara som det var med Molly, för det var det jag kände till sen innan. Men nu har det gått mycket snabbare. Hugo såg ingen tjusning i en liten bebis som egentligen bara behövde mig i sitt första halvår. Denna gång har han istället uppskattat denna lilla ljuvliga bebis och vad det innebär. Vi båda älskar att gosa med henne, att ha henne i vår famn och att dela mer på oss för att uppfylla båda våra två barns behov. Det glädjer mig att se hur stolt Hugo idag är över Leonore, det glädjer mig att se att han redan överöser henne med kärlek för det är annorlunda från när Molly var i samma ålder. Det glädjer hela mitt hjärta att hans rädsla och även min rädsla innan hon kom var helt obefogad. Det är verkligen sant det som alla säger, att andra barnet bara hänger med och blir en naturlig del av familjen. Idag kan jag inte ens komma ihåg hur det kändes när vi bara var tre. Jag är verkligen stolt över mina barn och den person som jag delar detta med, vår första tid som fyra har varit omtumlande och i vissa stunder har vi inte vetat bu eller bä. Men det jag vet är att vi tillsammans gör ett ganska bra team och sätter våra två barn i första hand, dom är viktigst för oss och bara genom att ha den viljan känner jag att vi idag har kommit väldigt långt.

I Hugos intervju med Mama blev jag förvånad över att läsa "Jag skulle vilja ha fem, sex barn om jag slapp det första året". Detta sa han när Leonore var tre veckor ish. För då har jag fram tills denna vecka då tidningen kom ut sett hur fäst han blivit vid den lilla som han innan hon kom var så rädd för. Och att med tiden visade det sig att det inte fanns något att vara rädd för. När vi pratade om det hemma sa han att han ångrade sig, att det inte stämde längre för att kärleken till hans andra barn hade visat annat.

Så till alla er som väntar tillökning med barn nummer två, oroa dig inte. Det löser sig verkligen. Jag personligen tycker att omställningen har varit stor och vi befinner oss fortfarande i en omställning. Men det löser sig verkligen och det är dubbelt upp av glädje, lycka och kärlek.