Dagen med stort D är kommen. Leonore börjar förskoleklass och vi har plötsligt två skolbarn. En fin era med förskola, bus och lek är nu förbi och enbart fina minnen. Bus och lek kommer givetvis att följa med in i den nya tillvaron men det blir annorlunda när barnen börjar i skolan. Mollys utveckling var helt otrolig. Hon är ett enastående barn som utvecklas massor av att upptäcka en ny värld. Hon har vuxit och fått tydligare egenskaper och nu är det även dags för Leonore att få växa. Tack älskling för snart sex fina år. Tack älskling för en fin sommar. Idag börjar du i skolan och mamma känner sig splittrad. Hur kunde tiden gå så fort? Nu ska du utvecklas, mycket utan mig. Nu är det dags att vara modig och snäll vilket jag vet att du kommer rocka galant. Den senaste tiden och den närmsta tiden framöver speglar sig naturligtvis i förändringen i Leonores liv. Hon har haft förtur i att få tid och plats att reflektera. Hon har fått rum till att fråga sina innersta frågor och vi har varit där för att lyssna in henne. Leonore: Vet du varför jag alltid vill vara med dig? Paula: Näe? Leonore: För dig känner jag mig tryggast med. Leonore har alltid varit ”mammas flicka”. Enda sedan hon var liten. Mamma har tröstat bäst, mammas kramar har varit varmast och hon har förmodligen lärt sig genom att vara yngst att ”om jag gör mest ljud får jag min vilja igenom”. Det har varit vårt ansvar att ge plats för varje familjemedlem men också anpassa våra roller utifrån enskilds behov. Vi har säkerligen gjort fel massor av gånger men en grund i min uppfostran är att jag är rättvis. Jag är två barns mamma. Och jag är inte samma mamma till mina två barn. Vi har en stark och gemensam relation men vi har också en egen vilket jag uppskattar massor. Efter inskolningen är det dags att komma tillbaka till vår rättvisa. Rättvisa för mig är enkelt, jag är hård på varannan gång. Ena dagen ligger jag inne hos ett barn och kramas vid läggning och den andra dagen hos den andre. Så skiftar vi -Jag, Hugo och barnen. Likaväl vem som ska få trycka på hissknappen upp till stora mormor eller vem som ska få hålla Violas koppel. Rättvisan är inget som är konstig i vår familj, barnen har lärt sig att leva efter den och det har funkat hittills. Jämte den fyrkantiga rättvisan finns såklart massor med spelrum för kärlek, ömhet och respekt. Dagen med stort D är kommen och mamma känner sig splittrad vilket tydligt framkommer in denna text eftersom att jag svamlar iväg i grunder i uppfostran. Att ha barn och familj är den största gåvan jag har upplevt men det är också det absolut svåraste jag har erfarit. Alla föräldrar vill forma trygga, snälla och modiga individer och man ifrågasätter ofta sig själv och ens värderingar. Jag hoppas att skolan även kommer få Leonore att lära sig massor. Jag är så stolt över henne och allt hon redan är. Även om båda mina döttrar börjar bli stora och behöver pröva/upptäcka utan mig för att utvecklas så kommer jag alltid att finnas nära. Nära till hands när dom behöver mig för att tanka♥️.
