Fick en kommentar under gårdagen: "Du som når ut till så mycket folk och har en chilensk pappa,varför delar su inte det som händer i Chile?!!" Den här typen av kommentarer gör mig alltid lite trött i hur den framförs. Den undermeningen att detta är mitt ansvar eller att jag ska ha koll på allt som sker runt om i världen. För som en till kommentar följde så "varför skriver inte influencers om Turkiet? Dem bryr sig bara om saker i Europa!!!". Detta avkrävande av ställningstaganden och rapporterandet, jag driver en blogg hörni, inte en nyhetssajt! Ibland finns det specifika händelser som får igång något i huvudet på mig som jag vill dela med mig av men det är m y c k e t som rapporteras dagligen och jag tar inte upp allt hemskt som sker i Europa eller Sverige eller ens Stockholm. Om man uppriktigt skulle vilja att jag lyfte något, och inte bara vill indikera att jag är dum som inte skriver om något, tycker jag att en mer konstruktiv kommentar är något i stil med "Har du sett XX som pågår just nu? Skulle vara intressant att höra din ståndpunkt/det är en viktig grej jag skulle önska att du lyfte i din blogg så fler uppmärksammar det!" Med det sagt så vill jag ta upp detta som sker i Chile just nu. Att vissa påstår att jag inte bryr mig stämmer inte. Jag är visserligen född och uppväxt i Sverige och det här är det enda land jag levt i. Men min mamma är finska och min pappa är chilenare och det arvet finns i mig med. Det har funnits med med hela uppväxten och dom kulturerna är också en del av mig. Militärkuppen 1973 i Chile har jag fått med mig sen barnsben från min pappas sida. Jag har hört historier om den tiden och tiden efter, det är något som har varit viktigt att prata om. Det är ett ärr i den chilenska själen som aldrig läker. Det stämmer att jag aldrig besökt Chile, tyvärr, men trots det känner jag med landet och med folket. Jag önskar aldrig ett land, en nation, ett folkslag orättvist lidande oavsett om det är Sverige, Finland, Chile eller vilket annat land som helst. Även om jag inte lyfter alla orättvisor som det rapporteras om så berörs jag av dom. Det som sker i Chile nu med demonstrationerna som utartat till kravaller, plundring, vandalisering, bränder och dödsfall gör ont att se. Jag tänker på min familj och pratade med min pappa om detta. Chilenarna är fortfarande ärrade från den politiska kuppen på 70-talet. Dom är rädda att historien ska upprepas, dom säger stopp nu. Jag är visserligen tredje generationens chilenare och bara på pappas sida. Jag har aldrig levt i Chile och kan inte inte sätta mig in i hur det dagliga livet är där. Men jag vet att demonstrationerna inte kommer från bara detta med kollektivtrafiken, det var den utlösande faktorn bara. Det är ett missnöje med regimen i Chile och dom problem som finns med låga löner, dåligt pensionssystem, dåligt sjukvårdssystem, dålig utbildning, korruption och privatiseringar. Nu har folket fått nog och jag hoppas det inte kommer gå ut över fler människoliv även om jag förstår frustrationen från folket. Jag känner starkt med mina släktingar och jag känner sorg, för Chile har lidit nog genom historien. Jag läste detta som jag vill dela med mig av till er:
