Jag ser på instagram att Katrin Z skriver om chocken. Choken med stooort C, nämligen barnchocken. Katrin blev mamma till sin tredje son för några veckor sedan, ett stort grattis till henne med familj. Hennes poster om den här chocken fick mig att fundera. Jag fick en chock båda gångerna jag fick barn. Både med Molly och med Leonore. När var man mest harmonisk? Oklart, jag var harmonisk och otroligt hormonell båda gångerna. Inför ett tredje barn känner jag mig lugn. Vi har passerat gränsen när man går från ett barn till flera. Jag visualiserar mig att Molly och Leonore leker och har varandra när jag sitter och krånglar med amning. Det är säkerligen bara fantasitankar och långt ifrån verkligheten. Elaine får sin tredje bebbe i augusti så det kommer att bli spännande att höra hennes erfarenheter när man går från två till tre. Hugo med ett ultraljud på Molly i vecka 13 <3 Jag tror bestämt att varje barn ger en större eller mindre chock. Vad är det då som chockas? Det är ju en själv. Hela tiden går man och bygger upp sig själv, har en uppfattning om sig själv. Man glömmer bort att man förändras och att omständigheterna förändras. Hela tiden ska man ta hänsyn till andra, främst inom familjen. I perioder är det enklare eller svårare att möta sin familj i viljor och tankar. Det är det här med samspel gentemot sig själv och andra, det är det som chockas. Det finns inget som kan testa en så mycket som ens älskade barn. Som förälder känns det som att du har händerna fulla med något konstant. Nu talar jag alltså om barn i åldern där mina befinner sig i nu- Tre och ett år. En bebis. Den allra gosigaste lilla varelsen som ligger med benen så att hen liknar en fågelunge. Ett oskyldigt, fantastiskt och mjukt barn som helt plötsligt läggs i ens famn. Det här barnet är du och din partner och från och med nu sitter ansvaret över bebisens liv i dina händer. När man tänker efter är det en stor och viktig uppgift det här med att uppfostra och forma barn. Hur som helst, denna lilla fågelunge är nu din uppgift men det säger inte att du kanske känner den där stormen med kärlek som det så ofta skrivs om. Denne lille bebis som då verkar vara så oskyldig, det är den bebisen som kommer hålla dig vaken om nätterna. Kommer få dig att vilja dra av dig håret. Kommer att få dig att känna dig som tio år äldre. Kommer att få dig att längta tills tiden då barnen flyttar hemifrån. Jag skrev lite längre upp att det känns som att man alltid har händerna fulla som förälder. Det är himla tur att hjärtat känns ännu mer fyllt än händerna. Hjärtat är dessutom fyllt med kärlek som gör att man faktiskt gör om dagen med barnen dag efter dag. Mina två små kottar när dom är i princip nykläckta. Set du vem som är vem? Man ska lära känna sin bebis, älska och förhålla sig. Bebisen har helt plötsligt kommit in i familjen och alla runt omkring ska hitta en plats. Rollerna man har spelat innan måste vika sig för det nya. Det är inte säkert att man själv är likadan, för det kan ha hänt saker under tiden då man fick sina barn. Man testar sig själv, syskon, partner och bebis. Jag minns att när Leonore kom till världen kändes allt mycket svårare i några veckor. Hur ska jag laga mat samtidigt som bebisen är vaken och Molly ska aktiveras hemma? Hur ska jag handla med två barn, hur ska jag åka bil? Hela tiden tänkte jag ”hur ska” till saker som jag med ett barn klarade galant. Hur svettigt det än kändes så bestämde jag mig bara för att jag skulle fortsätta precis som vanligt. Det var läskigt och svettigt första gången på Kvantum, men jag klarade det. För varje ”jag klarade det” växte mitt självtroende igen. Efter åtta veckor kände jag att den värsta chocken var över, och tycker idag att det är mycket roligare med två barn. Det är fint att se hur relationen mellan barnen växer för varje dag som går, desto mer Leonore kommer ikapp Molly. Inför ett eventuellt tredje barn utmanar jag chocken. Kom an bara, jag kommer att greja dig! Vi är ett i familjen på fyra familjemedlemmar just nu. Kommer det en femte så får vi maka lite på våra roller och skapa en fin och naturligplats för nummer fem. Nästan så att man blir bebissugen när man skriver och tänker tillbaka på flickornas absolut första tid i livet <3 Första mötet mellan två systrar Baby Tiki
