Det har slagit mig flera gånger senaste tiden hur tacksam jag är för livet, & för att ha turen att vara frisk i min kropp. Att jag, peppar peppar, får vara med och följa mina döttrar på nära håll när dom växer upp. Att vi mår bra. Och jag känner att den tryggheten är så himla skör. Jag tänker på dokumentären vi såg igår om Patrick Ekvall vars fru Hannah gick bort i bröstcancer. På dottern som miste sin mamma. På Hannah som inte fick vara med och följa Tindras uppväxt, på en mamma som var tvungen att säga hejdå och bara hoppas att allt löser sig för dom som blir kvar. Jag kan inte ens föreställa mig den ångesten och sorgen. Tänk om något händer, tänk om jag inte skulle få vara med och se mina döttrar bli vuxna. Att fastna i den känslan känns så fruktansvärt. Jag blev bestört och så illa berörd när jag såg @elin.kjos inlägg förra veckan där hon berättade att cancern hade slagit till med full kraft igen och spridit sig till skelettet. Hennes resa från sjukdomsbesked har varit imponerande i mindset och att liksom välja positivitet i en omöjligt svår situation. Jag vet att meningarna gått isär om hennes kamp, där vissa menar att hennes positivitet och kämpaglöd har varit som ett slag i ansiktet på dom som går igenom en cancerresa och inte lyckas vara lika positiva, att man inte kan "tänka sig fri" från cancer och att det är sårande för anhöriga vars nära gått bort. Jag kan förstå att man, om man själv inte kan anamma det tankesättet, kan känna sig bitter eller irriterad men tänker själv att jag bara är så jäkla imponerad över hennes kämpaglöd och förmåga att värdesätta varje dag. Att lyckas med konsten att inte lägga sig platt vid beskedet utan se det som en utmaning att övervinna, och då menar jag att jag verkligen förstår om man lägger sig platt för utmaningen kan ju tyckas vara oövervinnerlig. https://www.instagram.com/p/CcORFAJsO3U/?igshid=YmMyMTA2M2Y= Jag fastnar främst för slutet av inlägget: "Jag vet att jag kommer fortsätta välja livet varje dag, oavsett hur många dagar eller år det nu må bli. Jag kommer fortsätta leva, uppleva, älska, skratta, känna och vara. För oavsett röntgensvar eller prognos på ett papper så lever jag ju här och nu. Det är det enda viktiga och det enda jag och alla andra i det här livet egentligen vet. Kärlek och mod ❤️" Det här är ord jag vill bära med mig trots att jag inte går igenom en sådan kamp. Trots att jag idag inte behöver fightas med rädslan av att livet närmar sig sitt slut - mer än som någon abstract tanke långt bort i framtiden - så vill jag känna att jag lever här och nu och att det är det enda viktiga. Att varje dag räknas, oavsett om det är en skruttig dag på hemmaplan, en hektiskt dag på jobbet eller på en drömresa så är varje dygn 24 timmar och varje dygn kan vi fylla till viss del med sådant vi mår bra av, vill göra, välja att tänka positivt snarare än negativt och se livet från den ljusa sidan. Det går ju inte att skapa ett liv fritt från friktion, vardagsstress, olyckliga händelser, jobbiga tankar eller något slags obehag - såklart, men vi kan ändå varje dag välja livet och värdesätta den tiden vi har på jorden. Ikväll tänker jag på dom som tyvärr inte fick välja livet länge nog och dom som lever här och nu för en dag i sänder. Sist men inte minst - om man känner att cancer är en jävla skitsjukdom som verkligen inte borde få välja att existera en enda dag till - så kan man exempelvis skänka en slant till cancerfonden (absolut inget samarbete). En av tre får cancer, men alla drabbas. För en framtid där mammor inte får bröstcancer och dör från sina barn eller unga hälsosamma personer plötsligt får lungcancer. Tänk vilken dröm det vore!
