Ett ämne jag tagit upp flera gånger tidigare men som jag känner är ett ämne som behöver lyftas igen och igen - var försiktig med barnfrågan. Från helgens status kom en kommentar: Jag tror absolut inte den var illa ment, den var inte elak på något sätt och jag förstår att personen nog menade väl. Men såna här kommentarer gör mig så uppgiven i att det alltid ska vara ett tyckande och tänkande om andras familjebildande och att det aldrig finns en förståelse för att barnfrågan kan vara känslig som tusan. Oavsett om man har barn sen tidigare, börjar närma sig ”tiden då den biologiska klockan verkligen tickar!” eller lever i en relation sen länge. Frågan kan tyckas harmlös men det kan ju vara så att jag och Hugo försökt få till ”en mini-Hugo” i flera år utan att lyckas. Eller så har jag puschat för det länge utan att Hugo vill. Eller så har Hugo puschat för det utan att jag vill. Eller så fick vi nyligen ett missfall. Eller så är någon av oss infertil. Eller så vill vi inte ha en tredje bara. Kanske är vi nöjda med dom två vi har? Jag har tidigare delat med mig av vår resa mot Leonore och att den inte var så enkel som vi hade trott. Molly kom av bara farten så vi hade inte fått en ödmjukhet inför att livet kan vilja annorlunda. Men Leonore tog tid och vi fick två missfall innan plusset som fastnade och blev Leonore kom till. Under den tiden tyckte jag det var fruktansvärt jobbigt med dom som frågade om det inte var dags för en tvåa snart, om inte Molly skulle få ett syskon. Det var ju allt vi ville också! Vår kamp var förhållandevis kort så jag kan bara föreställa mig hur jobbigt det är för dom som försöker år efter år utan att få sin efterlängtade bebis. Det sista man vill ha i den stunden är en kommentar om att det är dags för barn eller frågor om man inte skaffa det snart. Du vet aldrig vart frågan landar i mottagaren. Eller samma sak om att fråga rakt ut för att man tycker någon ser lite "rund" ut på bild eller i något klädesplagg. Magen kan vara svullen av hundra olika anledningar. Sen just det om att skaffa en "mini-Hugo" kan göra mig irriterad i tankesättet att två döttrar inte är bra nog, det är inte färdigt förrän vi fått en son också. Måste man ha båda könen för att det ska vara fullgott? Är det en sorg att "bara" ha två av samma? I just vårt fall har vi redan en mini-Hugo här hemma i Molly som är pappa upp i dagen. Dom två är samma lika ❤️ ”Amen vadå man måste väl få fråga, man kan ju inte alltid tassa på tå för ALLT som kan vara känsligt” Men vad kan svaret möjligtvis spela för roll för någon bortsett från dom som skulle vara föräldrar till det eventuella barnet? Just familjebildande är väl högst privat och något som faktiskt bara rör den omedelbara familjen? Om man inte självmant vill dela med sig. Kanske en längtande far/morförälder har något ”egenvärde” i frågan men i övrigt är det väl en fråga som verkligen inte är avgörande att veta svaret på för någon alls? Vad ska man göra med informationen? Det är ju inget man behöver veta för att kunna gå vidare i konversationen eller ja, för något egentligen? I dagsläget är det inte dags för en trea för den här familjen, och den dagen det kanske är dags för det är det något som jag och Hugo kommit fram till på egen hand - oberoende av hur alla andra som skaffade barn tidigt gjort. Ett barn berikar livet tusenfalt men ställer också tusen krav på sina föräldrar och sin omgivning så det är inget att skaffa "bara för att". Tills dess ber jag er alla att vara försiktiga i frågor om barn till er omgivning. Även om du inte lägger mycket vikt vid frågan kan den väcka så mycket känslor och mående i mottagaren i onödan. Om det är barn på g kommer du märka det tids nog, jag lovar! Familjens utökade lillasyskon ❤️
