Har läst att det spekuleras om att min och Hugos kris skulle bero på otrohet. Att Hugo skulle ha varit otrogen mot mig och att vi därför har haft det tufft. Dessa spekulationer stämmer inte. Hugo har inte varit otrogen mot mig❣️ Vår kris har berott på det där klassiska. Ni vet det superenkla men också det supersvåra- kommunikation. Vi fick barn tidigt. Både i vår relation och i ålder. Vi har växt och blivit vuxna tillsammans. Vi har alltid varit ett starkt team men när det krisade kände vi båda två att vi hade tappat den där starka känslan att vi är team. Det blev mer ”team Paula” och ”team Hugo”. Under våra år har jag varit den som tagit en steg åt sidan. Tagit ett större ansvar hemma för att Hugo har velat satsa. Bolag, crossfit och nu Clean. Sen kom min frigörelse. I takt med att barnen blev äldre kände jag ett större behov av att också få en egen identitet. För mig räckte det inte då, att enbart vara någons fru och mamma. Jag tror att den frigörelsen var startskottet. Vi började bråka mer, kommunicera mindre och kom in i ett ekorrhjul. Vi löste livet men vår genuina glädje fanns inte där. Vi orkade inte vara glada på varandra och tog varandra för givet. Gömde oss bakom måsten, barnen och jobben. Tog inte alls tag i det som höll på att hända mellan oss- att vi själva skapade ett avstånd. I krisen kommer man givetvis på allt detta. Plötsligt kändes det enkelt att sätta ord på känslor. ”Varför har du inte sagt detta?”. Man tror att den andra vet, men det går inte att läsa tankar. Under vår kris har vi pratat om hur vi skulle gå tillväga om vi båda känner att vi vill lämna varandra. Vi har varit otroligt nära dessa tankar och gett varandra utrymme för att få tänka. Och där vi står idag vill vi inte det. Konstigt nog har vår kris fört oss nära igen. Kanske närmre än tidigare till och med. Vi älskar varandra så oerhört mycket, och vi ser varandra som dyrbara. Hugo är värd att kämpa för. Och han känner likadant, att jag är värd fighten. -Vi behövde Mexico Vi behövde få semester från krisen under de senaste året. Vi tog verkligen semester från den och tummade på att fokusera på nuet. Det bästa med vår underbara resa var när det bara var jag, Hugo, Molly och Leonore. När vi skrattade, när vi busade, när vi gosade, när vi lärde barnen kortspel, när vi tittade på roliga klipp på youtube. Vi behövde Mexico för att bli påminda om VÅR jargong. Vi behövde bli påminda om hur det känns i hjärtat efter att ha gapskrattat ihop. Just idag känns krisen långt borta, men vi är sköra. Vi tar aktiva val nu, för att fortsätta jobba på oss. Men vi tycker också att det är skönt att vila från den. Vi behöver inte ligga och titta varandra djupt i ögonen och ha djupa samtal varje kväll, vissa kvällar vill vi bara umgås i tystnad. Jag har tidigare sagt att jag tycker att sårbarhet är vackert och det står jag fast vid. Sårbarhet är vackert och när man är sårbar är man också mottaglig. Jag är mottaglig för att höra och ta in Hugos känslor, och inte möta dom med ilska utan istället med lyhördhet. Jag vill lyssna och ta in för att få en större förståelse och förhoppningsvis kunna omvandla det till något bra. Till något bra för oss, för Hugo, för mig själv och till vår familj. Hoppas nu att mina innersta tankar och rader om vår kris klargjort vart vi står. Och till alla er som kämpar i liknande situationer skänker jag en varm kram till. Det är oerhört tufft att ha det tufft samtidigt som man är familj och har små barn med i bilden. Du är stark, ni är starka och det är okej att vara ledsen. Vissa dagar måste man sänka garden och bara komma ihåg att andas❤️
