Aldrig känner jag mig så stark och så skör samtidigt som när det är ett läge med stort L med barnen. När det är något som händer som kräver att jag som vuxen och mamma är stark och tar ansvar för situationen. Att jag är trygg och lugn och roddar upp situationen. Att jag går in i mammafixarallt-mode. Då känner jag mig starkast i världen, när jag gör allt för mina barn. Men samtidigt så skör. För jag vet ju att det finns saker jag inte kan fixa. Det finns lägen där det inte spelar någon roll hur stark jag är för barnen - livet kan komma åt dom ändå. Och när jag har den känslan och ser barnen i ett utsatt läge, då känner jag mig skör i min styrka. Nu blev jag påmind om känslan med Mollys operation. Trots att det är vanligt med blindtarmsinflammation, trots att det är en okomplicerad operation, så kände jag oron i kroppen. Och känslan av maktlöshet i att inte kunna ta bort smärtan, att inte kunna byta plats, att inte kunna skydda mitt barn mot allt är händer. Jag tänker på en dikt som är så fin av Bodil Malmsten. "Du och jag kände varandra från början Kände Kände igen Var rädd om dig Jag är rädd Ingenting får hända dig Nej vad säger jag Allt måste hända dig och det måste vara underbart" För just så är det ju. Ingenting får hända barnen! Fast med ingenting menar man ju att allt bra ska hända, allt det ljuvliga, bubbliga, glada, skrattiga, varma, mjuka, härliga. Mina små bebisar ska aldrig utsättas för något ont, allt som sker måste vara underbart! Fast man vet ju att så är det inte, det kommer hända dom så mycket under livets gång. Dom kommer göra sig illa, dom kommer bli sårade, skadade. Dom kommer känna sig ensamma, dom kommer vara arga, kränkta. Dom kommer bli bortvalda och dom kommer känna sig hjälplösa. Det kommer vara så många situationer där jag kommer kliva in i mammarollen och (förhoppningsvis) utstråla min moderliga styrka samtidigt som jag känner hjärtat i halsgropen och orosknuten i magen. Måtte det gå bra för mina ungar, ingenting får ju hända er. Jag är tacksam för vården och hur "lätt" det är att fixa en blindtarm. Jag är full av beundran och omtanke för alla mammor (och pappor) på sjukhuset och i livet där det inte är ”bara” en blindtarm utan något svårare, värre eller det värsta som väntar. Jag känner mig ödmjuk inför livet och alla håll det kan gå åt. Att det viktigaste vi har är varandra och att livet kommer hända, vi får bara hoppas på att det som händer är underbart. Det måste det vara!
