Plötsliga utbrott? En gard som alltid är höjd? En liten individ som inte väljer sina fighter utan tar alla! Välkommen hem till ett hem som består av en tre åring! -Ilskan när man dukat med fel bestick, mugg eller tallrik. ”Mamma visste du inte att jag ville ha fjärils glaset?”. Jo älskade vän men den är i disken från imorse när du drack fil ur muggen... -Vi får också höra att vi gjort fel med mjukosten på mackan. Just den här morgonen ville hon ha ett L på mackan. -”Pappa nattar ikväll”??? Då blir det långa kramkalas innan dom är redo att skiljas för kvällen. -Jag lär mig aldrig. Ska ketchupen vara på, bredvid, ränder, som en orm? Jag frågar och tror att jag har koll på vad som föredras men åsikterna svänger! -När Elsa klänningen ligger i smutsen... -När vantar har vägrats att sättas på och sen insett att det är kallt och det frys om händerna? -En tre åring vill så gärna kunna allt. Det är frustrerande att inte kunna cykla utan stöd när man ser sitt storasyskon kunna. Det blir mycket ”kan själv” hemma just nu. Jag tror egentligen inte på trots. Det är intensivare perioder men tror inte att det är kopplat till en viss ålder, utan snarare om tidpunkt och utveckling. Barn är olika med olika behov som uttrycks på individuella sätt. Det skrämmer inte mig att det är bråkigare i perioder, barn är egna individer med egna gränser och viljor. De testas, jag testar fortfarande gränser och jag är 27 år gammal! I intensivare perioder kanske det som brukar funka inte funka. Man kanske måste göra om vardagsrutiner för att kunna mötas bättre och komma runt konflikter. Det går inte heller att ta alla fighter med sina barn, man måste välja. I takt med att tjejerna blivit äldre har också bråken mellan dom ökat. En ny uppgift har kommit hemma och det är att släcka bränder. Vi medlar och påminner om att dela med sig och att fråga istället för att rycka leksaker från varandra. Men vi låter dom också lösa situationen själva och det gör mig glad när jag hör ”Mamma sa att leken blir roligare om vi delar med oss och är sams”. Det var bråkigt hemma när jag var tonåring. Jag och mamma krockade. Men det gick över så jag kommer ta med mig det i duster med barnen. ”Det går över”. Jag finner också mycket energi i att lämna hemmet och göra annat. Träningen är på många sätt terapi för mig, där jag får avreagera mig och få ur mig frustration. -Har vi fler situationer där vi känner igen livet med en underbar tre åring? Vad tänker du om trots?
