Vad roligt att ni var så många som delade med er av hur ni ser på det här med att höra av sig/inte höra av sig när man är borta från familjen i mitt inlägg från tidigare i veckan. Ni var några som inte alls höll med om att det var manligt/kvinnligt utan mer individuellt men flest av er verkade vara med mig på att det är mannen som är dålig på att höra av sig. Hur kommer det sig? Är det biologiskt att män har lättare att stänga av vardagen när dom är iväg eller är det från uppväxt att pojkar tillåts vara friare? En kommentar fick mig att haja till: "Det är ju bara för att du vill ge Hugo dåligt samvete för att han inte är med er. Känner igen det men har slutat med det då jag själv vill vara ”fri” när jag inte är med familjen. Antar att Hugo är borta från familjen mer än dig och därför känner du så." Först sköt jag bort den tanken för no way att det är vad det handlar om men sen började jag fundera lite på det om det kan ligga sanning i kommentaren. Kan det vara så att en del av mig vill ge Hugo dåligt samvete när han är borta? I mitt medvetande finns det ingen del av mig som vill få Hugo att må dåligt när han är borta från oss - den här gången var det jobb han var iväg på men även när det är nöje så ska han kunna göra det utan att må dåligt. Precis som åt andra hållet att när jag är borta på träning, träffar vänner eller har jobbmöten så vill jag känna mig säker i att det inte ligger några sura tankar och pyr över det. Vi har alltid en rak dialog om våra scheman och är bra på att lyfta direkt om något inte känns okej. Jag vill inte ge Hugo dåligt samvete när han är borta, handen på hjärtat. Men jag känner irritation när han klickar mig (gosh vem blir inte irriterad när man blir klickad utan att få en anledning, man kan ju till och med välja autosvar från mobilen som skickar iväg "Kan jag ringa om en stund?" så man i alla fall får någon respons) och är tydlig med att säga det. Kanske vill mitt omedvetna jag då straffa honom lite för min irritation genom att ge dåligt samvete för att han inte har tid för mig? Men i mitt medvetna så tror jag på en rak dialog och att hellre skriva ett sms och sen kunna prata om det i telefon än att jag ska gå runt och vara småsur tills han kommer hem. Något jag annars hört är "typiskt kvinnligt" att inte säga vad problemet är utan vara sårad och binda det inom sig tills det blir en större grej. Håller ni med om det påståendet? Jag började i alla fall tänka en del på genus i det här. Om killar bara automatiskt är sämre på att höra av sig eller om det ligger i uppfostran och hur de blir formade. Hur kommer det sig att killar, oftast, verkar ha lättare att koppla bort partnern/flickvännen när de är iväg?
