”Hej Paula! Tycker du är klok i denna frågan och har därför en annan fråga till dig: Jag har en svärmor samt svägerska som varje gång vi ses med familjen talar om hur tjocka dem är, att de behöver banta – ”Nej det där kan inte jag äta! Jag som är så tjock” eller ”Nej nu blir det diet i en vecka om jag ska äta en efterrätt” etc etc. Ja du förstår säkert. Jag har alltid tyckt att detta är olustigt – dels för att det triggar mig i onda tankar kring mat, men också för att min partners syskonbarn alltid är med och hör alltsammans. Nu ska jag och min partner själva få barn och även om det förstås kommer dröja innan vår dotter kommer kunna uppfatta den här negativa jargongen kring kroppen och mat och att vara tjock och att banta, så oroar det mig. För jag vill inte att hon ska höra det någonsin. Hur skulle du göra? Hur reagerar du på när vuxna pratar negativt om sina kroppar/om mat inför dina barn?” Under mitt inlägg om ideal dök den här frågan upp från en som heter Elin och frågan känns superviktigt. Den här lilla punkten om vikt som alltid blir alldeles för viktigt i sin oviktighet. Hur reagerar jag? Först och främst så känns det som att det nästan är omöjligt att INTE ha råkat ut för detta, alltså att någon nära anhörig har den här jargongen kring mat och vikt som blir väldigt påtaglig. Den typen som säger att ”åh nej jag är redan så rund om magen så jag borde låta bli, okej en liten bulle!” eller liknande. Jag har också en familjemedlem som pratat om vad man ska äta och inte på det sättet framför barnen. Jag pratade med hen om det en gång där jag sa att jag tycker det blir svårt inom mig när det pratas om vikt och vad som ska/inte ska ätas framför barnen. Jag vill inte att barnen ska koppla mat till vikt och aktivitet på ett negativt sätt. Hen hörde mig i vad jag sa och har slutat prata på det sättet framför barnen. Jag tycker inte det är så dramatiskt med just det här första steget. Att ta personen lite åt sidan och göra hen uppmärksam på det hela och be den låta bli framför barnen (eller sig själv såklart om det är så att man känner sig triggad/vill utesluta sånt snack för sig själv). Jag tror dom flesta som gör såhär inte ens tänker på det själva utan att det är ett invant beteende som liksom bara sker. Kanske att främst kvinnor också känner ett behov av att ”ursäkta” att man inte är 100% perfekt i kroppen så när man tar en bulle ska det göras med en förklaring om att man vet att det är "dåligt". Jag tror inte man gör det med något ont uppsåt men att det liksom är en spiral från hur man hört vuxna i sin närhet prata när man själv växte upp. Det gör det ju inte okej, såklart. Jag tror det är väldig toxiskt att som barn hela tiden få höra såna saker och att det gör att man själv kopplar onyttig mat/godsaker och annat till att vara = dålig karaktär, tjock (och att det är dåligt) , att mat ska vara belöning, att man får dåligt samvete när man äter ”dåligt” och allt sånt. Jag tror det är få vuxna som kan säga att dom aldrig tänker på kropp, vikt och kost på ett sätt som ibland blir att man måste förtjäna det gottiga eller väga upp det gottiga med extra tid på gymmet eller att äta mer strikt för att kompensera. Det händer även mig men jag vill inte att barnen ska få in det tänket utan att dom ska få vara just barn som tycker glass är gott, att man springer och leker för att det är kul och att kroppen är bra att ha för att kunna göra allt roligt som finns att göra. Jag skulle, om jag var frågeställaren Elin, börja med att bara göra svärmor uppmärksam på det här och berätta mina tankar. Ta henne lite åt sidan någon gång och säga just att det gör mig olustig och att jag inte vill att sånt snack ska höras för barnen och varför. Inte göra det till någon jättestor dramatisk grej utan mer bara köra det som en heads up. Förhoppningsvis kommer svärmor höra vad du säger och sluta prata så inför barn. Hon kommer väl säkert ”halka dit” några gånger men då kan du säga ifrån direkt i stunden utan att göra världens grej av det. Ex om hon säger att ”det där kan jag inte äta jag som är så tjock” så kan du svara utan krusiduller att ”det är klart du kan det, det spelar ingen roll hur man ser ut för att det ska vara gott med en bulle” och titta lite menande på henne. Förhoppningsvis fattar hon hinten och om hon inte gör det så ta henne avsides igen. Inkludera din partner i det här också så han kan markera om det upprepas och förklara varför han inte vill att viktsnack ska tas framför barnen. OM det skulle vara så att svärmor inte hör vad du säger och skulle vägra sluta tycker jag du är helt i din rätt att ställa ultimatum av typen att man inte kommer vilja umgås i matsammanhang. Jag tycker också att om det är så att den vuxna vägrar lyssna och begränsa viktsnacket inför barnen så är det OK att bemöta det även inför barnen, eller kanske mer just för barnen. Inte låta kommentarerna gå obemärkt förbi utan säga kanske "alla kroppar får äta all sorts mat" eller liknande. Det är OK att få den vuxna att "se dum ut" om man har givit flera chanser innan. Jag tänker att man ska ha förståelse för att det kanske tar tid för personen att bryta ett invant mönster utan att för den sakens skull låta det passera obemärkt. Lyft dina tankar med svärmor och se hur hon tar det, det behöver inte vara så stor grej utan mer en "vanegrej" hon behöver hjälp att få upp ögonen för! Vad säger ni andra, vad skulle ni ge för råd till Elin som lämnade kommentaren? Har ni haft liknande situationer och hur gjorde ni?
