Det känns bisarrt att vi samtidigt som utvecklingen och allt går framåt, tar stora kliv bakåt. Jag tänker på abortlagstiftningen som just nu känns skräckinjagande världen över. Ingen kan väl ha missat hur det stormar kring aborträtten i USA och hur högsta domstolen verkar vilja riva upp lagen som ger kvinnor rätt till abort och att det då blir upp till enskilda stater att bestämma om kvinnor får eller inte få göra abort. Jag hoppas verkligen inte det blir till verklighet utan att lagstiftningen får ligga kvar... (foto: ABC News: Kathryn Diss) Jag håller med om WHO:s definition, att abort är en mänsklig rättighet. Jag tycker det känns fruktansvärt att man ska tvingas föda barn man inte vill ha, eller klarar av att ta hand om. "Men vore det bättre att inte ens få existera?" resonerar några och ja jag tycker faktiskt det? Ett embryo har ingen uppfattning om att det finns och kan inte sörja att inte få födas. Ett barn som föds till livet och inte är önskad eller älskad eller blir omhändertaget på bästa sätt får däremot lida. Jag tycker alla barn förtjänar att få en så fin start i livet som möjligt och vara önskade och älskade. Och med tanke på att foster behöver en kvinnas kropp för att växa och sen födas fram ur med allt vad det innebär, tycker jag verkligen det är hennes rätt att bestämma över sin kropp. Visst kan jag förstå resonemanget från dom som är emot abort och hävdar att det är "mord" när dom menar på att efter befruktning så är det ett eget liv och om man gör abort tar man det livet. Om man har den ställningen till det förstår jag att det känns barbariskt att ta livet av massa ofödda barn och att det känns som just mord. MEN är det ett eget liv från befruktning? Kan det klara sig utanför "värdkroppen"? Och vems liv ska man värdera högst - kvinnans eller embryots? Med tanke på att kvinnan är en tänkande, kännande varelse som inte är i behov av någon annans kropp för överlevnad tycker jag hon går före ett embryo som med tid och utveckling, längre fram är en tänkande kännande varelse men just då bara en en cellklump. Och om man nu som kvinna skulle genomgå graviditeten men inte vilja ha barnet - vem ska ta hand om alla dessa oönskade barn och se till att dom får bra liv utan att känna sig vilse över biologiska föräldrar som inte velat ha dom och så vidare? Jag tror få abortmotståndare själva har lust att öppna barnhem? Sen så absolut, det bästa vore väl att se till att aborter aldrig behöver genomföras. För att bespara alla parter det dilemmat med eventuella psykiska och fysiska konsekvenser. Men det händer ju inte genom förbud. Att förbjuda aborter för att komma runt problemet med oönskade graviditeter känns ungefär som att förbjuda lagningar av hål i tänderna för att få till bättre munhälsa. Då är det väl bra mycket bättre att jobba med information och förebyggande arbete istället för att förbjuda lösning på faktiska problem. Jag tycker också det känns mäckigt med dom som vill att abort ska vara fritt under vissa omständigheter men att man inte "ska använda det som preventivmedel". Om man nu är med abort tycker jag att man ska vara lika okej med abort från slarv eller från nån som använder det som preventivmedel som med abort från våldtäckt eller när kondomen sprack. Det är liksom en rätt till den egna kroppen och den kan inte vara villkorad till att man beter sig värdigt för den. En abort kan vara en axelryckning för vissa, djupt traumatiskt för andra. Det kan vara ett smärtsamt ingrepp eller som att gå till tandläkaren. Det kan vara ett svårt beslut för vissa medans det är självklart för andra. Man kan må bra efteråt eller man kan må dåligt efteråt (utan att för den delen ångra det). Det kan finnas massor av anledningar bakom beslutet MEN beslutet måste finnas där att få ta. Vi kan inte få förlora rätten till våra egna kroppar. Det är inte bara ett utan en hel massa steg bakåt i utvecklingen. Dom som vill ta den rätten ifrån oss har jag egentligen bara en sak att säga till dom: Vad säger du?
