Jag läste ett intressant inlägg hos UnderbaraClara som fick mig att stanna upp för en stund och fundera lite. Det handlar om influencers idag vs. när det var nytt och det inte fanns några riktiga pengar i bloggande. När det i princip bara var en hobby och alla levde ”vanliga liv” på sidan av. Jag håller med Clara om att influencerollen ändrats mycket och att det kanske känns mer som att dom/vi är ”stjärnor i ett eget universum dit ingen annan har tillträde” men samtidigt ser jag det som att grunden för att bli en influencer fortfarande är densamma. Du behöver inte komma från en rik familj, en känd krets eller plugga i åratal för att komma någonstans utan det är fortfarande ett område som ”vem som helst” kan lyckas med. Sen är ju marknaden mer packad idag än den var för 15 år sen kanske. Nu vill alla kids bli influensers och det finns gymnasielinjer på temat så det är klart att det blir svårare att få till en unik nisch idag jämfört med då. När jag ser till mig själv så ser jag visserligen att jag lever ett väldigt bra och priveligerat liv. Jag tar ut en bra lön, bor i ett hus med massa bekvämligheter, kan unna mig att äta ute ofta, kan shoppa när andan skulle falla på, kan hitta på roliga aktiviteter med barnen och på tuman hand med min man eller själv, jag har ett nätverk av familj som möjliggör mycket hjälp med barnen när vi vill hitta på egen hand osv. Men jag ser också mig själv som ganska... vanlig? Om jag tittar tillbaka på Paula 2012 (tänk att bloggen fyller 10 år nästa år?!) och jämför med Paula 2021 så känner jag mig som samma gamla Paula på något sätt. Mina värderingar är domsamma och jag känner mig ödmjuk inför vad livet fört med sig till mig. Men jag har ju också alltid haft lite samma tema på mina kanaler - jag startade dom som gravid och sen har det varit familjeliv som jällt för mig och det är vad jag fokuserat på. Just mammalivet känns ändå som något som kanske är lättare att relatera till än att vara en partyinfluencer i 20årsåldern som sen växer upp och utvecklas inom den kategorin. Jag lever som sagt ett väldigt bra liv med mycket bekvämligheter men känner inte att vi lever "kändisaktigt". Vi bor i ett helt vanligt hus som inte är enormt eller någon flådig våning i stan, jag går och handlar och pantar burkar med barnen efter skolan och på fredagskvällarna kör vi soffmys framför familjeprogram på tv:n. Sen har vi mycket som sätter guldkant på tillvaron men livet i stort känns ändå rätt relaterbart - men det är ju min egna bild - den kanske inte alls stämmer? Samtidigt som jag känner att JAG inte ändrats så mycket kan jag ju se stora skillnader i hur jag jobbar nu vs. då. När bloggen var mer som en hobby man fick betalt för till att nu vara något jag ser som ett riktigt yrke. Då fanns det till exempel inte speciellt mycket tanke eller kreativitet eller "kvalitet" i jobbet utan en snabb mobilbild och några meningar var ett fullgott inlägg. Ett samarbete kunde vara en mobilbild i farten också eller bara rena produktbilder från företaget i fråga som skickade så man bara la upp tips. Idag har jag kostat på mig att ha en assistent/fotograf som hjälper mig med allt administrativt och tar högkvalitativa bilder både för samarbeten och för egna koncept. Det blir ju verkligen en helt annan verkshöjd om man säger så! Men samtidigt som jag tagit in hjälp med visst material så finns ju det vardagliga kvar, snabba bilder från mobilen (som ju blivit kanske en miljon gånger bättre kvalitetsmässigt sen starten, nu är ju en telefon bättre än en kamera var då!), uppdateringar om vardagshändelser och skärmdumpar från instastorys. Jag tänker att det ändå blir en balans mellan "stageat" och "verkligt" eller hur man ska säga? Att det vore trist om alla bilder som dök upp skulle vara proffsfotograferade (men snyggt såklart) och att det skulle kännas mer som en tidning eller liknande då och inget fick vara "bara nu". Något jag också tyckte var intressant i Claras inlägg var hur hon beskrev att familj, vänner och deras sammanhang också blir till "rekvisita" i influenserna kanaler. Jag har inte tänkt på det så förut men kan ändå känna igen det från mig själv att allt man gör och alla man träffar blir till content på något sätt. Ett lunchmöte ute blir till ett inlägg med både lite vardagsupdate och kanske tips på lunchställe. En resa med vänner blir ett helginlägg. Att gå på en fest blir anledning till att fota outfit-inlägg och sen också uppdatera om hur kvällen var. MEN det känner jag också har varit en utmaning nu jobbmässigt med pandemin. För umgänget ligger på en helt annan nivå nu än då. Jag har inte suttit helt isolerad men alla dom här vardagliga händelserna som tidigare varit blogginlägg har försvunnit. Inga lunchträffar eller möten ute på fik, nästan inga fysiska jobbmöten överhuvudtaget osv. För mig har det varit en utmaning att vrida och vända på vad jag ska uppdatera om när dagarna ser ganska likadana ut! Helt ärligt har det varit svårt! Jag har försökt få till mer hemmakoncept som träning och matlagning och mer eftertänksamma inlägg. Men jag känner ju också att min hjärna liksom inte alls fått samma stimulans och nya intryck som ger mig kreativitet som i vanliga fall heller. Jag tror säkert fler influencers också fått tänka om en del i vad man kan och ska uppdatera om under dom här tiderna och kanske kommer det sätta spår i "framtidens influencers"? Att det blir mindre event och party och mer tillbaka till basics när man fick jobba på en nisch och liksom skapa material utifrån den? Jag försöker alltid vrida och vända på mig i att kombinera "vad vill NI ha av mig?" och "vad vill jag GE av mig?" för dom två linjerna måste samspela och samtidigt vill jag ju också utvecklas som person - om jag tröttnar på mig själv eller det jag gör så är jag övertygad om att det kommer märkas för dom som följer mig och att ni också tröttnar. Tycker ni dagens influencers är mindre relaterbara än dåtidens bloggare?
