Berättade för min pt Kalle att mammas valp Greta hade tagit sig loss från kopplet när vi skulle ut på en promenad. ”Hundar i ålder 1-2 år är värre än trotsiga barn”. Greta trodde att vi skulle gå in igen men jag skulle bara låsa dörren men det blev en läskig situation. Greta sprang lös på en bilväg och barnen stod bakom mig redo med cyklar och hjälmar. När jag närmade mig Greta sprang hon iväg. Mitt hjärta bultade för ville inte tappa bort Greta samtidigt som jag hela tiden tittade bak så inte flickorna också blev ut på bilvägen. Jag kastade mina nycklar i motsatt riktning och Greta sprang efter?? Jag kopplade henne och vi fortsatte vår promenad. Men det var läskigt! Alltid tänkt att det inte finns något som heter trots. Att det bara är ett hitte-på-ord. Oj vad vi har fått käka upp det denna sommar! En av barnen har ett nytt favoritord och det är nej. Till egentligen allt. Vi: Vill ni ha glass? Barnet: NEJ! Barnet: Eller ja... Vi: ... Tycker ändå att det känns bra. Att hon vågar tämja på gränser. Att hon är trygg nog att säga emot( egentligen utan grund). Vi har kommit runt det genom att vi ansträngt oss, valt våra fighter, satt gränser men också varit extra kärleksfulla. I både tal och handling. Vi har tagit henne undan och gjort saker på tu man hand. Det har funkat, eller så kanske barnen också känner att semestern har varit lång och att man faktiskt längtar till rutin och föris? På måndag börjar föris, tjejerna är taggade på att få träffa sina vänner igen! Vad tycker du om trots? Har ni upplevt trots hemma? Om ja, vad är era bästs tips för att klara av trots på bästa sätt? Det är fint att se tjejernas relation till Greta, hur mycket dom tre tycker om varandra?
