Studier visar på att kvinnor, i alla åldrar har kroppskomplex. Många kvinnor känner att kroppen inte duger och MÅNGA kvinnor skäms över sin mage. Vems fel? Samhället. Grupptryck. Behovet av att jämföra sig med andra. Sociala medier! När jag var tonåring blev jag obekväm i att känna mig mätt. I många år var mat min fiende. När jag var 15 ville jag banta. Alltså banta? Jag var ett barn och visste inte vad jag höll på med. Jag utvecklade bulimi. Det vart min hemlighet och det var effektivt. Tom mage konstant och en massa promenader, det tog inte lång tid innan jag fick bekräftelse av min omgivning. ”Vad smal du är Paula, vad fin du är”. Jag gick igång på bekräftelsen och fortsatte tills min familj kom på mig. Länge efter satt det här beteendet kvar. Att vara mätt var jobbigt. Jag lyckades bygga upp en barriär och ett skyddsnät men det kunde stundtals rasera. För samhället sa hur normen skulle se ut. Tack och lov försvann detta helt när jag väntade Molly. En viktuppgång var läskig och jag bröt ihop när jag fick bristningar. Min perfekta kropp var förstörd tänkte jag. Men vad är en perfekt kropp? VARFÖR måste vi kvinnor fokusera så himla mycket på kroppen. Senast nu i januari när vi var på Maldiverna fick jag elaka kommentarer om min kropp i badkläder. -Jag önskar att när jag 15 år och beslöt mig för att banta hade vetat det jag vet idag. Kosten är inget man ska utesluta. Vill man hålla igång sin fettförbränning så ska du äta HELA TIDEN. Maten är inte vår fiende, det är vår vän för en god hälsa. -Jag önskar att jag kunde säga till mitt 18 åriga jag att sluta stirra mig blind på en våg. Jag sket i en funktionell kropp, jag brydde mig enbart om siffran på vågen. -Jag önskar att vi som kvinnor slutar hacka på varandra och slutar att jämföra oss med varandra. -Jag önskar att jag slapp höra hets om beach 2018. Vadå beach 2018? Jag har insett att jag behöver en stark kropp för att orka med en vardag med två barn. Jag har insett att det sliter på kroppen att bli gravid så nu ger jag tillbaka för det fina min kropp gav mig. Mina två barn. Stark var också något jag var rädd för. Efter graviditeten med Molly sa jag en gång till Hugo: ”Jag vill inte få muskulösa armar, det ser maskulint ut”. ”Varför då?” frågade Hugo och jag hade inget svar. Samhället säger att en tjej ska vara slank... typ så gick min tankegång. Idag skiter jag i att jämföra mig, jag kör på efter min kapacitet. Jag äger ingen våg hemma och jag tränar för att bygga muskler just nu. Jag äter konstant känns det som och att springa in och kräkas på toaletten känns främmande idag. Jag har byggt upp en barriär och kan ta elaka kommentarer om min kropp via sociala medier. Jag äter näringsrikt och räknar ej kalorier (det kommer jag dock behöva göra kort inpå antagningen för gladiatorerna. Tappar jag i vikt blir det till en fördel i tävlingen). Någonstans i min utveckling från tonåring till kvinna men framför allt mamma så blev jag vän med mig själv. Jag har lös hud på magen efter graviditeterna som kanske alltid kommer sitta där. Jag har klivit ur mina fördomar och vågat tänka annorlunda kring min kropp. Det sägs att många kvinnor har kroppskomplex och känner att kroppen inte duger. Men du duger ALLTID! Jämför dig inte med andra, bli vän med din egen kropp. Det finns inget som heter perfekt <3
