Vi reser som sagt utomlands den här veckan. Jag klickade hem lite bikinisar inför vår resa och blev helt stum när jag hemma packade upp paketet med bikinisar som jag hämtat från mitt postombud. ”Är det här verkligheten mina barn ska växa upp i?” hann jag tänka innan jag blev förbannad. Jag beställde alltså bikinisar i storlek S och fick hem storlekar som såg ut att passa Leonore. Jag prövade de så kallade bikinisarna och det såg förskräckligt ut! Överdelen skyllde knappt mina bröstvårtor och underdelen såg grotesk ut. Det fanns liksom inget tyg för rumpan. Detta är alltså badkläder från en av våra största klädkedjor. Och de producerar vuxenstorlekar som ser ut att passa en tre åring. Vad gjorde jag av dessa badkläder? Jag var alldeles för arg för att skicka tillbaka och kräva pengarna tillbaks. Så jag slängde skiten i papperskorgen. Hugo: Men Paula vad har du gjort! Du kan ju inte slänga nya badkläder! Ge bort dom! Paula: Ge bort? Och vilken vuxen kommer dessa små trasor att passa? Jag satte på mig bikinisarna igen för att Hugo skulle förstå, och han fattade... -Varför tillverkas det damkläder som är så små att det ser ut att passa en tre åring? Handlar det om ideal? Jag hoppas och önskar att stora klädföretag producerar realistiska storlekar, att det skapa kläder som bör få en kvinna (och man för den delen) att må bra. Inte dåligt. Har du varit med om något liknande när du beställt hem kläder från nätet?
