Blir man någonsin för gammal för att behöva sin mamma? Igår blev jag sådär plötsligt ledsen där jag till och med började gråta? Varför? Jag ringde mamma och hon sa att hon var på Ikea med mormor. Paula: Varför frågade ni inte om jag ville följa med? Mamma: Förlåt älskling, det var spontant! Kom hit? Paula: Jag kan inte... Mamma: Jo kom! Jag kunde inte, men förklarade ändå min känsla av att jag ändå ville få frågan. Och att jag kände mig ledsen för att inte bli inkluderad. Det där är vår grej. Mammas, mormors och min. Vi åker till Ikea tillsammans. Jag trivs med att vara själv, i helgen jobbade Hugo så kände mig kanske lite ensammare än vanligt trots att jag är omringad av personer som älskar mig. Men det tär på mig om jag känner mig ensam för länge, då vill jag umgås. Inte bli avlastad, utan umgås. Känna att jag tillhör och har samhörighet till mina människor. Just vid skiftet från vinter till vår brukar jag känna mig lite deppig. Det går alltid över och är bara en bagatell, men jag blir extra sårbar. Då smärtar det att känna sig just exkluderad, även om det bara var en sväng till Ikea. Men det fick mig ändå att tänka till. Blir man någonsin för gammal för att behöva/kräva tid med sina föräldrar? Jag är vuxen, snart 30 år gammal och lever sedan länge ett självständigt liv med en egen familj. Trots det är jag mammig. Vill känna mig som en dotter, där jag blir bortskämd i lite extra kärlek och omtanke. Det är tur att jag och mamma är lika och att vi aldrig behöver ursäkta våra känslor. Mamma snappar upp att jag behöver lite mer just nu trots att hon har fullt upp med tonårspojkar, skola, jobb och ja livet. Så idag äter vi lunch och bara umgås, jag och hon. Vi kikar på teaterföreställningar nu under våren. När vi ska hitta på något blir det oftast teater, det gillar vi båda. Har ni några tips på bra föreställningar som går just nu/under den närmsta framtiden? =)
