så när en nära vän kommer med problem och prata dåligt om sig själv/kroppen är ditt tips…att eh ignorera? ähhh vilken bra kompis du verkar vara. kanske just denna person hade behövt liksom du när hade (har?) ätstörningar. hur hade det känts för dig om folk bara inte lyssnade? är det jag som missuppfattade dina tips 🙈? Kommentaren ovan är från gårdagens inlägg om kroppsnegativitet och JA det är en missuppfattning! När jag pratar om kroppsnegativitet menar jag den "normala" negativiteten som är så vanligt förekommande. Ni vet i fikarummet på jobbet att "äh jag borde inte ta en bulle" med en klapp på magen. Eller tjejer (ja för jag upplever att det här mest rör just tjejer) som suckar över att ha gått upp 1 kilo eller 2 på semesterresan när dom njutit av pasta, vin och glass (och haft det ljuvligt på köpet). När det nyps och petas i delar av kroppen som det ska ändras på. Det är en typ av "normalt kroppshat" jag tänker på och syftar till. Där personen ifråga är missnöjd med delar av kroppen men inte mår genuint dåligt psykiskt kopplat till kroppen. Förstår ni vad jag menar? Jag har läst det på nätet förut och håller med i att vi nog idag är lite ätstörda hela bunten. Störda i att dom flesta av oss alltid har lite koll på maten och dividerar om nyttigt/onyttigt, balanserar upp mindre bra val med bättre val och kanske lägger in extra mycket träning efter en dag med mer njutning. Att mycket tankar, om än nästan omärkt, läggs på just mat och kropp. Jag har visserligen inte folk som är kroppsnegativa i min närhet utan känns rätt avslappnade till sina kroppar men trots det tror inte jag vet någon som har ett helt okomplicerat, avslappnat och 100% sunt tänk kring mat och kropp. Hur ska man klara av att vara det idag? Dagens moderna samhälle där vi både lever mer stillasittande och digitalt i vardagen och pusslar in träning samtidigt som vi har obegränsad tillgång till alla möjliga sorters mat har liksom kommit med den effekten att alla tänker någon liten tanke om matintag och borde/borde inte. Jag väljer bort kroppsnegativt prat när det är fråga om det slentrianmässiga hackandet på kroppen. Om att nypa sig i fettet när man skäms lite över att ta en bulle eller suckar om att man hade velat komma i dom där gamla jeansen. Den nivån av snack vill jag inte gå in på och inte bejaka. Om det är någon som däremot släpper in mig i att det rör sig om tankar som går djupare än att bara sucka lite jeans som stramar och sen äta bulle ändå, om tankarna är mer långtgående och bottnar i dåligt mående på riktigt är det klart jag inte viftar bort det och vägrar lyssna. Men då finns det andra saker vi behöver prata om än just kroppen för det är inte kroppen som gör att man mår dåligt - det är knoppen. Att inte vilja delta i att klanka ner på kroppen är inte samma sak som att inte vilja vara en vän som lyssnar på hur någon mår på riktigt. En kommentar svarade precis så som jag tänker i kommentarsfältet: "Att inte lyssna och att inte kommentera, eller fortsätta på samtalet om personens kropp, är inte samma sak. Det absolut bästa du kan göra är att fortsätta lyssna och vara uppmärksam på hur personen mår (hur äter den, hur tränar den, hur är självkänsla/självförtroende mm). Sen om du ser att personen inte mår bra, får du prata med personen om hens mående, inte om hens kropp!"
