I fredagskväll var jag och barnen inne på Akademi bokhandeln. Jag hade lovat dom varsin bok, och varsitt läskort (det du stoppar ner i boken för att veta vart du är). Precis som alla barn frågor våra ”Kan jag få den här?”, ”Kan jag få den här?”, ”Kan jag få den här?”. Men nej. I fredags skulle vi köpa böcker, så jag förklarade att det är böcker vi skulle fokusera på. Till slut valde dom varsin bok. Leonore valde ”Prinsessan på ärten” och Molly ”Hemma hela sommaren”. Det tog sin lilla stund men vi hade inte bråttom hem. Måste bara få passa på att slå ett slag för dessa böcker, ”Hemma hela sommaren” och ”Veckan innan barnbidraget”. Fick en fråga förut hur vi tänkte kring barnen och hur vi fostrar dom efter ekonomiska förutsättningarna. Hur vi som föräldrar kan skapa förståelse för olikheter. Dessa böcker är fantastiska. Handlar just om veckan innan barnbidraget. Hur en familj kämpar men också har så mycket glädje. Att man inte kan gå på t.ex. bio men biblioteket funkar lika bra. ”Hemma hela sommaren” börjar med en skolavslutning där alla i klassen berättar allt kul dom ska hitta på under sommaren. Flickan ljuger och säger att dom ska på safari, men egentligen ska dom ha en hemmasommar. Böckerna är fina och fyllda med kärlek, men öppnar också upp barnens tankesätt om att alla har det olika! Kassörskan: Vad fint du markerar dina döttrar. Paula: Oh tack? Ibland känns det som att jag bara säger nej. Kassörskan: Vi ser mycket här inne och tyvärr får små barn sin vilja igenom bara dom skriker tillräckligt högt. Paula: Hmm… Jag vet inte hur jag skulle reagera om barnen skrek eller fick ett utbrott i en affär. Jag hade nog skämts och försökt ta oss därifrån, där man kan prata ostört. Det blir inga utbrott av ”nej” för vi försöker alltid förklara. Likaså i morse. Leonore ville öppna ett paket klistermärken och ta med ballonger till förskolan. ”Leonore. Det är bättre att allt stannar hemma och väntar på dig tills du kommer hem. Så att inget kommer bort, då kommer du att bli ledsen. Vart vill du lägga allt? Så passar huset dina saker så länge”. Leonore la sina saker på gästsängen och sa ”heddå” innan hon sprang ut till bilen. -Jag tror på att förklara. Vara tydlig. Och våga säga nej, stå fast vid det man kommit överens om. Vad tror du? Hur markerar man sina barn och vart går gränsen?
