Hur kan man skada sin egna barn, hur kan man mörda sina egna barn? Det måste vara något ordentligt fel i huvudet på en förälder som gör något sådant. Jag har känt mig så illa till mods av nyheten om att två barn hittades döda hemma i Södertälje, och att föräldrarna var hemma med dem när det hände. Södertälje känns nära hjärtat. Hugo är uppväxt där och innan hans föräldrar sålde huset spenderade vi mycket tid där, gör det att det på något sätt känns extra nära? Barnen hittades i sovrummet utan synliga skador, pappan hade knivskador och mamman var oskadd. Båda föräldrarna anhölls misstänkta för mord. Enligt uppgifter ska mamman ha kommit hem och hittat barnen döda och pappan i samma rum, sen larmat en granne som larmat polisen. Jag läste att mamman nu är släppt och friad från misstankar men att pappan fortfarande är misstänkt för mord. Än så länge vet man ju ingenting och det är väl dumt att gå händelserna i förväg egentligen. Men jag kan inte föreställa mig den oändliga sorg mamman måste känna nu. För det verkar ju som att pappan dödat barnen och sen skadat sig själv (om det hade varit mamman som gav sig på pappan hade hon väl inte bara fått släppas från häktet sådär, eller?) kanske i syfte att ta livet av sig. Kan det vara något som slagit slint i huvudet på honom eller är det som med så andra mord av barn... en pappa som vill straffa och skada kvinnan och gör det absolut hemskaste han kan göra mot henne? Det känns som allt för vanligt förekommande. Att man vill straffa den person som tidigare stått en närmaste genom att ta det liv hon skapat ifrån henne. Och det liv man själv skapat. Jag tänker på Tintin... mitt hjärta brister. Jag hoppas barnen inte var rädda innan det inträffade, att det inte har varit en uppbyggnad till morden med bråk, rädsla, straff eller annat. Usch det känns så sjukt att ens ha förhoppningar om hur mord har gått till, det skulle aldrig inträffa, men jag hoppas av hela mitt hjärta att dom inte fick lida... Den panik mamman måste ha känt när hon kom hem, bara att närma mig den tanken får hjärtat att rusa. Jag hade nog blivit skvatt galen då faktiskt. Det är något med när barn far illa som gör att både en grundlös sorg och en djup ilska formar sig i min kropp, jag tror inte direkt jag är ensam om det. Jag tänker på "ättiksflickan", Tintin, Lilla hjärtat och nu södertäljebarnen och så många fler. Vad kan samhället göra för att sånt här inte ska få ske? Hur ska vi kunna skydda barnen? Mitt hjärta blöder för alla barn som lever i otrygghet, som inte har sin trygga borg hemma, alla barn där dom som ska värna dom allra mest sviker. Det borde aldrig få hända. Jag funderar på hur fasen man klarar av att gå vidare utan sina barn. Det är en helt ofattbar tanke.
