I förra helgens inlägg om Leonore och hennes intresse för kläder, skor och smink skrev jag att jag oftast går runt i träningskläder osminkad även om jag blir stylad emellanåt. Att jag inte tror intresset kommer från mig då hon oftast ser sin mamma väldigt ofixad. En kommentar menade att: "Men Paula jag ser dig som ganska utseendefixerad och visst tycker det är kul med kläder , dyra väskor, hår , naglar och makeup. Det är inget fel i det men jag tycker man ska stå för det !” Och jag funderar, är jag utseendefixerad? För mig känns just ordet utseendefixerad väldigt främmande för mig. När jag tänker fixerad tänker jag att man är väldigt låst, fokuserad och liksom begränsad på grund av sitt intresse. Eller snarare att det inte längre är ett intresse utan just en låsning. Jag tror det är väldigt vanligt (och ganska rimligt) att bli utseendefixerad i min bransch där man blir väldigt granskad. Jag får direkt höra om mitt hår ser flottigt ut, om jag ser trött ut, om jag har gått upp eller ner i vikt eller om mitt klädval för dagen faller betraktaren i smaken. Det är inte unikt för mig utan något som dom flesta som jobbar med sociala medier på det här sättet råkar ut för. Därför tror jag det är väldigt lätt att hamna i strävan att alltid se ”perfekt” ut. Med fint fönat/lockat hår, nya outfits varje dag, mer permanenta skönhetsingrepp och liknande. För vissa är säkert allt det också ett genuint intresse men för många är det nog en konsekvens av branschen. Och jag tycker inte det är fel på något sätt men jag känner inte igen mig i det alls. Jag har inga problem att visa mig i bloggen en osminkad och trött måndag efter en slitig helg, inte heller genomsvettig efter ett träningspass. Men jag visar också upp mig sminkad och piffad. För mina dagar ser ju olika ut och jag ser olika ut från dag till dag. Jag känner aldrig att jag blir begränsad till att ”nej jag kan inte lägga upp en bild idag” för att jag har flottigt hår och mjukisar utan visar gärna upp mig så som jag är för dagen. Men men det sagt har jag aldrig sagt att jag är helt obrydd om mitt utseende och att jag lägger 0 tid på yttre. Jag tycker det är kul att fixa fina naglar med olika teman på. Men jag är också en sån som river bort nagellacket i förtid och sen går runt i veckor med ”fula” naglar i väntan på nästa tid som jag bokar om både 1 och 2 gånger för att det krockar med något annat. Jag tycker det är kul med kläder och varierar mig gärna men i grunden faller jag alltid tillbaka på jeans, t-shirt och sneakers eller träningstights och tjocktröja (däremot är jag ju löjligt förtjust i att variera mina träningsoutfits). Jag tycker det är kul att bli sminkad inför plåtningar och event och känna mig riktigt stylad för kvällen - men skulle aldrig orka hålla på med massa olika baser, skuggor, pennor, puder och gud vet allt dagligen och på egen hand. Min sminkrutin är ungefär; några drag med solpuder, mascara, klart. Hår är också kul hos frisören eller när någon annan fixad - när jag ska fixa blir det 6 av 7 dagar antingen hängande rakt ner eller en tofs på huvudet och så är det bra med det. Som jag skrev i inlägget med Leonore så tycker jag ibland det kan bli som att man ska racka ner på ”typiskt kvinnliga intressen” och att det ska bli lite skamligt. Det finns ju gott om killar som bryr sig minst lika mycket om sitt yttre som tjejer men dom får ofta höra att dom är brudiga och det läggs ändå lite stämpel att det är skämmigt att bry sig om sitt utseende. Man ska vara snygg och följa mallen för ett bra utseende men man ska ha det utan att bry sig helt enkelt... Jag känner som sagt inte igen mig i att vara utseendefixerad även om jag självklart tycker det är kul att klä upp mig, sminka till mig och piffa emellanåt. Jag kan känna glädje i en ny fin jacka eller nyfixat hår, känna mig nyfiken på att testa en sminknyhet eller bara känna att ”idag fick jag till outfiten, yeah!”. Men i mitt dagliga liv tar inte utseendet så mycket plats. Jag tycker inte det är fel att sminka sig varje dag eller att alltid ha fixat hår (såklart) men för mig finns inte det genuina intresset av att ”hålla på”. Sen betyder det inte att jag går oduschad och bryr mig noll om min yttre för det. Jag tror inte jag är en perfekt mamma och jag påverkar nog mina barn både negativt och positivt på massor av sätt som kommer visa sig i framtiden. Men just i fråga om att påverka mina barn med eventuellt utseendefixering känner jag mig rätt bekväm i att jag visar dom att visst kan man klä upp sig och se lite extra festlig ut emellanåt men att i vardagslivet kan mamma se ut lite hur som helst och vara lika glad för det. Det är inget fel i att göra saker med sitt utseende men att det är något kravlöst och kul och inte en förutsättning för att man som kvinna ”ska göra så”. Ni som har småttingar - hur tänker ni kring utseende och vilka signaler ni skickar ut?
