”Upplever att de är du som har fixat de mesta med flytten, hur känner du inför de? Medan Hugos liv/jobb verkar rulla på som vanligt. När du också skriver att ” mamma och svärmor” hjälpte till med mat. Känns verkligen som att ni har typiska kvinnoroller? Upplever generellt att du drar störst lass med planering, familj mm och att de har sett ut så sedan ni fick barn…” Jag har roddat mycket med flytten, det är helt sant. Och jag känner mig helt OK med det! Hugos del i flytten är snarare att rodda med praktiska saker som att faktiskt lösa huset vi hyr, att boka på flytthjälp, att flytta försäkringar och såna saker. Jag är definitivt mer av en ”hands on” person när det kommer till att packa, organisera och att boa. För Hugos del hade vi kunnat bo med lådor längst med väggarna hela året fram tills vår permanentflytt men jag vill ha mysigt och hemkänsla NU. Det är viktigt för mig att känna hemkänsla och att vi alla kan landa här efter dagarnas aktiviteter. Min oro inför flytt blir stillad när jag kan fixa rent fysiskt, när jag får organisera och rodda. När jag har en tydlig uppgift. Men som flera redan kommenterade så har jag ju tagit upp den här generella frågan många gånger och mina svar kanske varierar sig lite men i det stora hela är det detsamma. Vi lever inte jämställt på det sättet att båda ska göra allt lika mycket. Vi har rätt tydliga roller som är kopplade både till kön och personlighetstyp. Hugo gasar med företag och jag har mer flexibilitet i min jobbavdrag. Jag har dragit ett större lass med barn och hem och Hugo med jobb och bygga företag. Jag känner ändå inte att jag lever i någon slags kvinnofälla. Jag har tagit ut typ lika lite föräldraledighet som Hugo - vi har båda jobbat under tiden vi haft småbarn och inte behövt förhålla oss till föräldrapenningen. Jag kommer inte ”drabbas” av vår ojämställdhet när jag är gammal, vi har samma typ av pensionsspar som betalas in varje månad och jag har som sagt jobbat parallellt med barnen hela tiden. Jag äger lika mycket i vårt gemensamma företag som Hugo. Nu när barnen är större och mer självgående har jag också möjlighet att satsa mer på karriär, om jag vill. Det finns tid för både det ena och det andra. Det är klart det inte är helt friktionsfritt, vår uppdelning. Ibland ruttnar jag och känner att jag orkar inte mer, jag vill ha en break! Då pratar vi om det och löser det. Ibland får Hugo steppa upp och lösa middagslogistiken, jag har börjat resa mer på egen hand, jag ser till att prioritera mig själv mer. Men i slutändan ser jag det som en vinst att ha varit den som varit hemma mer. Jag har varit med barnen i alla deras framsteg, jag har förhoppningsvis gett dom en känsla av att jag var en närvarande mamma när dom var små. Jag har varit en grundtrygghet att alltid lita på, för mig är det värt mer än en rättvis eller normbrytande fördelning hemma. Jag tycker såklart inte det är fel att dela upp det jämnare än vad vi gjort men jag tycker det är tröttsamt att man ska bli ifrågasatt för att inte vara normbrytande. Det är lätt att vara jämställd i tanken men svårare i livspusslet, på något plan känner jag också att man måste få bygga livet utifrån vad som känns bra och funkar istället för någon slags tanke om vad som är som är rätt. Man ska ju leva sin verklighet också, inte bara teoritisera om den. Känner ni att lever jämställt med er partner? Eller ramlar ni in i könsroller?
