God förmiddag gänget, Mår ni bra? Har ni hunnit få i er lunch ännu? Har tagit en förmiddag för mig själv. Känt mig rätt så låg över ingen anledning egentligen. Det är bara lite mycket att vara ensam i erkorrshjulet och känner att jobbet är pausen och vardagen är jobbet. Igår hade barnen aktiviteter exakt samma tid och fick hjälp med Molly av snälla lagkamraters föräldrar. Jag fick för första gången hänga med IN på Leonores gymnastik och det var superkul att se henne ha lektion. Leonore är så himla, himla fin och det har verkligen hänt mycket mer henne under det här året. Liten har blivit stor och igår bjöd hon hem en nybliven killkompis på lekdejt. Inte för att det är en grej men tycker det är fantastiskt att hon hittar vänner i båda könen. Just nu känner jag bara en enorm suck över att befinna mig i ett konstant ekorrhjul som består av familjen. Misstolka mig inte nu, jag är precis där jag vill vara men det är ok att känna parallella känslor. Jag är i grunden oerhört lycklig men just nu känns allt bara trist. Värderat, mörkret och ekorrhjulet som bara snurrar på vecka efter vecka. Denna ”kvantitativa” tid är såklart viktig och vi har fina och fungerande rutiner. Känner inte alls att vi inom familjen missar varandra utan vi är sammansvetsande och får mycket kvalitativ tid tillsammans. Igår kväll hade jag och Molly en mysig stund när hon satt och gjorde läxan. Hon behövde inte ens min hjälp men jag sitter alltid alltid med iallafall♥️ Det jag känner att jag just nu saknar är utmaningar. Jag ger så mycket av mig själv i familjelivet och jag kan känna att jag saknar att få ta plats. Visserligen åker jag bort nu på fredag och är borta en hel vecka men ändå. Att nedprioritera sig själv är naturligt under barnens uppväxt och jag är helt fine med det men då och då gör sig lilla Paula hörd inom mig. ”Se mig, hör mig!”. Hugo befinner sig just nu i Spanien och frågade mig igår när vi flyttar dit. Jag är öppen för att testa att ”flytta till Spanien” under ett halvår eller ett år. Tvekar inte en sekund på att vi skulle bringa livskvalité till vårt liv men jag är rädd för att försumma våra barn. Hugo menar på att det istället skulle utvecklas av att gå i svensk skola i Spanien, få nya vänner och hitta ett till sammanhang. Mamma: Sluta kräfta dig nu Paula och våga testa. Där ni finns är hemma för tjejerna och vi i familjen skulle komma och hälsa på så ofta som möjligt. Min mamma är också kräfta och lika rädd för förändring som mig så vart hennes ”pepp” kommer ifrån har jag ingen aning(😂). Men hon har en bra poäng. Jag litar redan på vår förmåga som familj och jag vet att vart vi än befinner oss så är hemma där vi har varandra. Jag kanske bara måste bestämma mig för att våga för att få med mig barnen på den resan. Hugo behöver ingen pepp, han har redan nu flyttat till Spanien mentalt. -Har vi någon här som testat att flytta utomlands tillsammans med familj? Var det en stor omställning? Och med facit i hand, var det en bra eller dålig idé?
