Som jag skrev tidigare idag så kände jag att kroppen verkligen inte var med mig och ville ha en rejäl vilodag. Kroppen sa ifrån till både fysiska göromål men också till umgänge. Batterierna larmade om att dom var på g att ta slut och istället för att köra dom i botten la jag dom på laddning. Det kändes självklart imorse men i efterhand har jag klappat mig på axeln över att jag tillät mig känna efter och att jag tillät mig att lyssna på kroppen. Det låter ju som en enkel sak men är det verkligen det? I ett samhälle där vi alltid ska gasa. Där alla framgångstyper tjatar om att för att bli något ska man gå upp kl 4, träna, beta av mailen, göra hälsosam frukost och påbörja projekt innan andra ens slått upp ögonen. Där vi hela tiden får höra att vem som helst kan lyckas med vad som helst bara man satsar och kör. Där vi hela tiden kan mäta oss med andra (eller ja, det vi tror är andra, på sociala medier) och hela tiden jämför våra liv med andra. Där alla intryck leder till ständig FOMO för många som blir tillbakakastade till barndom där det känns som man inte får vara med och leka om man inte är med på allt alla andra är med på. Där man som mamma ska hålla/komma tillbaka till formen, vara en närvarande mamma, avancera karriärsmässigt, hålla liv i det egna sociala livet och gärna utveckla någon egen hobby också. Då hör det kanske inte till det dagliga att känna efter vad kroppen vill egentligen och agera på det. Sen kan ju inte alla unna sig att känna efter heller, i vissa fall får man så lov att fortsätta fast kroppen säger nej tack. Hur känner du som läser, är du bra på att lyssna in kroppen och anpassa dig efter den eller kör du på i alla lägen? Gör du det "frivilligt" eller för att du måste? För några år sen hade det inte fallit mig in att lyssna på kroppen som jag gjorde idag. Då körde jag på oavsett. Ville aldrig säga nej till någon, ville inte be om hjälp utan klara mig själv, ville vara stark och driftig och alltid den man kan räkna med i alla situationer. Visst vill jag fortfarande vara mycket av det där men inte hela tiden. Jag har lagt så mycket onödig press på mig i att vara en duktig flicka att jag höll på att rusa rätt in i väggen eller kanske ut i skogen. Jag är fortfarande en rastlös människa som vill hålla igång men jag har i alla fall börjat lyssna på dom där tillfällena när kroppen faktiskt säger till mig att nja, idag vill jag faktiskt inte hålla igång. Det är både befriande och lite läskigt att lyssna in kroppen. Men också väldigt skönt. Att tänka att en inställd dag faktiskt också är en dag. Vi vet inte hur många dagar vi har framför oss men lösningen på att fånga dom är inte att stressa igenom allt som livet skulle kunna erbjuda utan låta dagarna ta plats i både stort och smått. Låta vissa dagar vara off för att kunna värdesätta dom dagarna som är on. Ovant för att vara mig, vem vet - snart kanske jag blir en yogi som sitter och mediterar om dagarna (avis på dom som kan, jag tappar fokus efter 3 sekunder!). Eller så blir jag det inte, jag behöver ju faktiskt inte bli allt man kan bli, ibland kan man nöja sig med att bara vara.
