Jag såg något klipp på Tiktok med en sån där "tankeväckare" till föräldrar. Det var typ "Remember that you are the ghost of your childrens childhood" och som jag tolkar det är det att allt du gör nu, idag och imorgon med dina barn är sånt som liksom etsar sig fast i deras minne som barndomen. Det kan kännas avlägset en slaskig måndagsmorgon i mars när ingen vill gå upp ur sängen och det är stressigt och man har glömt stövlarna på förskolan eller missat att packa gympapåse och allt har knölats och gnölats tills lämningen. Då tänker man bara ö v e r l e v n a d och inte direkt att man lever ett harmoniskt liv tillsammans. Såklart kan man inte leva fullt ut i varje ögonblick, det är nog rätt omöjligt att alltid vara så medveten. Men att man kan behöva påminna sig ibland om att allt man gör med, för, runt barnen är sådant som blir minnen om deras barndom. Det är dom små sakerna i vardagen, som att få äta middag vid TV:n och kolla film ensam med mamma. Eller att få dra ut täcken och kuddar och madrasser och ha filmmys. Eller bara själva bemötandet med barnen - sitter du alltid med telefonen i handen bredvid dom eller är du närvarande psykiskt? Jag vet inte om jag skulle säga att "det var bättre förr" med att föräldrar var mer närvarande förr. För visst är det så att det fanns ju inte mobiltelefoner förr så då satt man ju såklart inte med dom men hur många föräldrar satt inte med näsan i en dagstidning, veckotidning, en stickning osv. när dom var med barnen förr? Jag har läst på flera ställen att vi millenie-föräldrar är typ dom mest närvarande föräldrarna som leker med våra barn och hittar på kul saker med dom. Och som känner en press på att vara just mer närvarande. Att vi slits mellan att kombinera jobb med föräldraskap och att släppa telefonen/datorn på hemmaplan, och att vi alla blir mer eller mindre "mobilberoende" och ger mer fokus än vad vi själva vill till mobilen i handen. Förr känns det som att man som förälder förvisso inte hade samma distraktioner men samtidigt inte heller samma press på sig i vad som det innebär att vara en bra förälder. Håller ni med? Jag tänker att det bästa man kan göra som förälder för sina barn inte handlar om vilka saker dom får eller vilka äventyr dom får uppleva utan snarare hur dom får uppleva saker och ting. Att ha en förälder bredvid som ser dom och ser vad dom gör (alltså... i lagom dos, jag tror inte det är hälsosamt heller att barn får all ens fokus jämt och hela tiden är center of attention). Att det är roligare att gå på lekland med en förälder som är med i leken än att mamma/pappa sätter sig med mobilen och knappt tittar upp på två timmar. Och att när man leker/pratar med sitt barn så gör man det fullt ut, inte med ena ögat på något annat. Hellre att man leker fokuserat en kvart- en halvtimme än att sitta med på golvet i timmar men scrolla mobilen samtidigt. Det blir mer och mer påtagligt för mig ju äldre barnen blir att det är så himla kort tid dom vill ha föräldrarnas fulla fokus. Succsessivt blir dom mer självständiga och vill istället vara ifred från föräldrarnas ögon och öron, ha hemlisar och söka sig bort. Det är en gåva med alla dom dagarna där barnen söker uppmärksamhet och även om man varken kan eller ska ge barnen allt exakt hela tiden (vi behöver ju tänka på jobb, logistik, mat, egna tankar osv) så tror jag det kan vara en viktig påminnelse till sig själv i vardagen att man är the ghost of your childrens childhood. Hur vill du att dom ska minnas barndomen, hur vill du att deras minne av dig ska se ut?
