Hur reagerade ni på förra veckans rubriker om att vi svenskar ska förbereda oss på att kriget kan komma hit snart? Personligen var min första reaktion att bli rädd och orolig. En klump i magen över att det kan bli krig här i trygga Sverige. Jag började googla på vad man ska ha hemma, mer information, fundera på vart man kan fly och ja alla tankar for runt som jag vet inte vad. Jag blev helt enkelt så himla ängslig. Men sen slog någon form av tacksamhet mig också, och dåligt samvete samtidigt. Tänk vilken tur jag har som oroar mig för det här. Som inte befinner mig i det. Som än så länge bara har det som en overklig möjlig situation att förhålla mig till. Jag tänker på mammor i krig runt om i världen just nu som kramar om sina barn som dött i bombattacker... Barn som blir föräldralösa. Alla som vaknar och somnar med en oro i kroppen och inte vet om dom överlever dagen. Eller om deras anhöriga är okej. Jag känner mig ödmjuk över att krig än så länge bara är ett "kanske" här. Det gjorde mig tacksam och istället fylld av en känsla att om kriget kommer hit, då ska jag fasen vara förberedd (så gott det går) och jag ska stå pall. Jag ska inte bli ett darrande asplöv utan jag ska se till att göra mitt yttersta för att hjälpa min familj och hjälpa Sverige på det sätt jag kan hjälpa. För det är viktigt att komma ihåg - det hör inte till vanligheterna här är att militärchefer och politiker går ut och varnar för krig så visst ska man ta det på allvar - men än så länge är kriget bara ett kanske, inte något absolut. Det jag personligen kan tycka är att, jag vet inte om oansvarigt är rätt men att det är... oschysst att börja prata om hemberedskap och att alla ska vara förberedda på krig men sen inte utveckla det mer. Jag ska förbereda mig! OK hur då? Jag har läst och hört att man ska ha mat och vatten etc. för 7 dagar men sen då? Om Ryssland nu bombar oss känns det inte direkt som att allt är som vanligt igen efter en vecka. Hur länge ska man som medborgare vara kvar och "sköta sitt jobb"? Hur gör man om maten man bunkrat tar slut och man inte kan få tag på mer? Ni har säkert som jag läst på om vad man ska tänka på men jag tänker att vi kör lite upprepning här ändå. Sånt man kan behöva förbereda sig på som påverkar ens direkta vardagsliv: - Värmen försvinner. - Det blir svårt att laga och förvara mat. - Mat och andra varor kan ta slut i affären (vi alla minns bunkringen av toalettpapper, blöjor och värktabletter under pandemin...) - Det kommer inget vatten i kranen eller toaletten. - Det går inte att tanka. - Betalkort och bankomater fungerar inte. - Mobilnät och internet fungerar inte. - Kollektivtrafik och andra transporter står stilla. - Det blir svårt att få tag i läkemedel och medicinsk utrustning. Tänk igenom hur du och personer i din närhet kan klara en situation när samhällets normala service och tjänster inte fungerar som vanligt. Om du inte har broschyren som MSB skickade ut hittar du den digitalt här: Om krisen eller kriget kommer (msb.se) En tanke jag haft under veckan: Hur avgränsar man vilka man bjuder in och hjälper i kris? Alltså om vi säger att kriget är här på riktigt och vi är i vårt hus där vi bunkrat upp med mat, har gasolkök, varma filtar, vattendunkar/vattenfilter osv. Där vi har så vi klarar oss men ändå begränsat med allt. Vi vet inte hur länge det kommer ta innan man kan få tag på mer mat/vatten. Så kommer mamma och knackar på och ber om hjälp, såklart får hon bo hos oss och vi får hjälpas åt. Men sen någon dag senare kommer en granne och säger att hen har slut på mat och vatten och behöver hjälp. Hur långt sträcker sig min hjälpsamhet, om ni förstår hur jag menar? Alltså man vill ju såklart säga att man hjälper vem som helst och att vi måste samarbeta alla men om man befinner sig mitt i det. Vart drar man gränsen? För om man delar med sig av allt är det ju kanske på bekostnad av ens egna familjs överlevnad? & hur skulle man ha hjärta att säga nej när någon står på ens trapp och ber om hjälp? Jag har alltså inget svar på det här utan undrar hur ni andra resonerar, hur skulle ni agera i den situationen (försök tänka bort att man nu sitter trygg och mätt och har möjlighet att gå och köpa mat, tänk att ni inte har en aning om hur länge era konserver kommer räcka eller när ni kan få tag på nya). Hur känner ni inför krigsvarningen? ❤️
