Jag hajade till av en kommentar på tal om mitt samarbete med ett matte-spel i helgen. "Sån press att lära sig allt så tidigt. Nu med alla incluercers som ska llära sina barm alfabetet när de är 1 år galet" Kommentaren fick mig att reflektera en stund, stressar vi i lärande? Håller jag med? Jag har faktiskt tänkt ordentligt och landar ändå i att jag inte tycker vi stressat med just ”skol-lärande” som till exempel klockan eller matte. Molly är ju ganska långt från 1 år nu och hon har själv en vilja i att lära sig klockan. Självklart vill jag som förälder möta henne och hjälpa henne i den viljan. Men jag skulle inte ligga på henne om att det är dags att lära sig om hon inte själv visade ett intresse. En viss ”press” har kanske funnits när Molly var liten bebis i att alla utvecklingssteg liksom jagades. Som nykläckt mamma läste jag i appar om vad bebisar ”ska” kunna och varje framsteg var så otroligt roligt så vi hejade på i allt ifrån att sitta och krypa till dom första stapplande stegen, att säga dom första orden och när hon började härma oss i hushållssysslor. Att få följa ens barn i utvecklingen är ju verkligen förunderligt. Hur den här lilla ailen-varelsen går från att vara pytteliten och bara ligga hjälplöst och skrika till att steg för steg bli en egen liten människa. Det är ju helt naturligt men ändå känns det som att ens barn är helt otrolig och speciell och liksom extra smart som lyckas äta med sked helt själv eller riva sönder en rulle toapapper😂 Sen kom Leonore, den ständiga 2an, och där har vi inte alls varit så på tårna för utvecklingen. Klassiskt för andra barnet va? Där har vi inte stressat med sömn, att lära sig olika saker, att skynda på utan har snarare velat njuta av vår bebis ORDENTLIGT. För där lärde vi oss också att tiden går fort och tiden med smått är kort (även om det vissa nätter/dagar har känts som en evighet..). Vi har också varit uppe i allt annat och hängt på i Mollys tempo så Leonores framsteg har liksom överraskat oss. ”Oj, hon sitter ju själv!!!” helt plötsligt. Så länge lärandet är på barnens villkor och något roligt ser jag inte varför det skulle vara negativt att exempelvis börja lära alfabetet vid 1 år. Att leka och lära samtidigt tycker jag är något fantastiskt och ser inte något fel i det? Sen tycker jag självklart inte man ska drilla små barn som i lektioner men att få in något som utvecklar i leken är väl supersmidigt? Självklart behöver inte ALL tid barn leker eller håller på med plattor vara lärorik utan ibland behöver det vara bara lek (just den utvecklar ju också mycket!). Men om mitt barn visar ett intresse i siffror eller bokstäver i att sortera färger eller vad det kan vara tycker jag det är naturligt för mig som förälder att bejaka det. Det är nyttigt med lite självreflektion ibland, här landar jag i att jag inte tycker vi stressar och pressar våra barn i lärande utan att vi håller en bra nivå med roligt och kravlöst lärande tillsammans. Molly har blivit extra taggad på just att lära sig saker sen hon började förskoleklass och det smittar av sig på Leonore, det gäller att hålla det på en lagom nivå även för den lilla kotten som vill vara med. Håller ni med kommentatorn ovan om att influencers stressar med att barn ska lära sig saker? Eller är det något typiskt för vår tid? Eller håller du inte alls med?
