Det var många som skrev ”sterilisera er” i förra veckan när jag frågade om tips till preventivmedel. Jag måste säga att jag faktiskt blev rätt chokad, för att ens föreslå sterilisering till Hugo ligger himla långt bort. På kommentarerna kändes de som att många resonerade att dom var klara, att dom hade två barn och att det var skönt att slippa tänka på skydd (vilket jag kan förstå). Det jag dock inte förstår: -Hur vet man att man är klar med barn? -Tänk om man skiljer sig, och vill ha barn med sin nya partner? -Tänk om det värsta, värsta, värsta skulle hända. Att man förlorar ett barn Många som förlorar barn skaffar fler. De känns naturligt, för vilken annan anledning skulle en själv annars ens vilja leva? Ett stor kram till alla änglaföräldrar där ute? Det finns alldeles för många ”tänk om” hos mig för att göra ett aktivt val till att sterilisering. Idag känner vi oss klara. Idag säger vi ”inga fler”. Men framtiden är oviss, man vet inte. Och då tycker jag att sterilisering både är modigt och... dumt. Berätta gärna om ert val till sterilisering, hur kom ni fram till det? Känns det bra, har ni någongång ångrat er? -Lättnaden för att utesluta oönskade graviditeter kan jag lätt relatera till!
