Jag läste att en ny minister i regeringen verkar ha heilat och har ”konstiga” kopplingar via sin sambo till nazismen. En annan minister har begått någon form av sexuellt övergrepp mot en kollega och en tredje har misskött sin privatekonomi. Jag tycker det känns lite ovärdigt på något sätt, när dom ska försvara sig efter att först ha svarat press att dom inte har några skelett i garderoben. Jag har så svårt att förstå att man som politiker idag inte ”förstår” att ALLT man eventuellt kan ha gjort under typ hela livet kan grävas fram och bli konfronterad med. Jag känner mig faktiskt lite besviken på att det känns som att dom tror dom kan lura oss på något sätt? Eller varför säger man typ att man inte har några skelett i garderoben när man bevisligen har det. Tänker man verkligen att det ska flyga under radarn när alla blir så granskade hela tiden i dagens samhälle? Jag håller delvis med en krönika jag läste om att jag faktiskt vill att politiker ska vara bättre människor än gemene man. Jag vill på något sätt tänka att dom som styr och ställer är liksom ”ordentlig människor” som knappt ens går över röd gubbe eller kastar en plastpåse i brännbart istället för i plaståtervinning. Jag vill inte att politiker ska vara ”precis som du och jag” utan att dom är en nivå över. Att dom är smartare, mer intellektuella och godare. Dom ska inte vara relaterarbara utan personer att se upp till. Självklart kan alla begå misstag, men då att man rakryggat står för det innan det kan bli ett problem. Total transparens. Visst är det kanske svårt att veta som 15 åring att man en dag ska bli minister, och klart man som 15 åring kan göra dumma grejer, men om man då typ 15 år senare får en ministerplats tänker jag att man borde ha sån koll på läget att man liksom sopar bort eventuella synder med tydlighet när man får frågan och förekommer eventuella granskningar. Fast jag tycker också det känns konstigt att, som den som har kopplingar till nazism/rasism, ta avstånd från ex rasism men säga att det står för en själv och att man inte kan kräva av andra att ha samma värderingar. Jag tycker det är jättekonstigt att leva med en person som har såna åsikter om man inte har det själv. Även som ”vanlis” alltså. Om Hugo skulle vara rasist och liksom stå för det tankesättet skulle jag känna att det vore svårt att leva ihop? Man kan ju såklart tycka olika om massor av saker i en relation men när det gäller grundvärderingar tänker jag ändå att det är lite av ett måste att se likadant på saker och ting? Eftersom det är just en - grund - värdering som spiller över på så mycket. Jag skulle inte kunna leva med någon som är homofob, rasist, nazist, hatar kvinnor osv. Och då särskilt om man, till skillnad från mig, är en högt uppsatt politiker - hur tänker man att man ska kombinera sitt jobb där man måste vara på ett visst sätt och har ett visst ansvar med att ens privatliv kolliderar helt med det? Om det är något som skrämmer mig i samhället så är det att rasism ska sluta vara något skamligt och "undangömt" och istället bli en norm. Att man ska göra skillnad på människor utifrån deras hudfärg eller land man råkade födas i (och nej, jag tycker fortfarande inte man kan likställa vaccinpass med förintelsen/rasism) Att man inte ska bli sedd som lite korkad när man tänker så utan att det på något sätt skulle kännas rimligt. Nu hoppas jag verkligen att det inte är så illa ställt med ministern och hennes personliga kopplingar. Jag hoppas alla dom ska styra landet är vettiga människor, ja jag hoppas faktiskt dom är vettigare än vad du och jag är. Ibland känns det ju verkligen inte så - men det är ett hopp jag ändå lever på.
