Tänk dig att slå på telefonen efter en flygresa och få meddelande att du ska packa ihop ditt liv och flytta till en ny plats för din man har ett nytt jobb. Hur skulle du reagera? Jag såg hos Annica att dom möttes av nyheterna att hennes Elias blivit tradead till Vancouver när dom landade hemma i Calgary efter en semesterresa. Kände typ... hjälp vilken panik jag hade fått för egen del! Dom har ju sin lille son Levi och har gjort sig ett hem i Calgary. Nu är det bara att packa ihop och skapa sig ett nytt sammanhang (i ett land på andra sidan jordklotet). Man vet ju att sportfamiljer har det så, men hade man klarat av det? Själv känner jag tacksamhet över att Hugo aldrig blev hockeystjärna för det hade inte lirat med mitt trygghetsbehov 😂. Jag hade aldrig vågat rota mig någonstans av rädsla för att det när som helst kan ta slut. Jag skulle nog känna att det inte är någon idé att skapa riktiga vänskapsrelationer för en dag kommer jag behöva säga hejdå till alla. Ja man kan ju ses/höras ändå men jag skulle inte palla alla uppbrott och hellre distansera mig. Jag är en person som gillar rutiner så att behöva säga hejdå till alla dom rutiner man skapat från en dag till en annan... jag skulle bli så stissig. Sen förstår jag att det är ett extremt privilegat liv att vara hockeyspelare på elitnivå och medföljande familj. Man tjänar sjukt bra med pengar och får hjälp och stöttning i flytten som få andra kan räkna med. Det är också ett liv fyllt av äventyr och erfarenheter som känns svårslagna. Det är nog betydligt lättare att sätta sig på ett privatplan och ha en flyttfirma som bara "dyker upp" i det nya huset som klubben löst åt en än att behöva sitta och köra en flyttbil själv över halva landet. Det fattar jag. Men den känslomässiga delen kring anknytning och trygghet är vad som känns som en no-go för mig. "Hej Paula, Hugo börjar sitt nya jobb här i Umeå om ett par dagar så hela familjen ska flytta dit. Klubben hjälper er med boende första tiden men du behöver styra upp flytt, skriva ut barnen ur deras skolor och aktiviteter, hitta nya, låta dom säga hejdå till alla kompisar och familj och sköta logistiken med ert gamla boende. Välkommen till Umeå, hoppas ni ska trivas!" Nu har ju jag hyfsat "stora" barn som har sina sammanhang. Det är klart det är lättare att flytta med en liten knatte som bara behöver mamma och pappa och det finns ju stora fördelar även för barn med att kunna anpassa sig efter nya miljöer, bli världsvana och liksom lära sig att tryggheten finns inuti snarare än yttre omständigheter. Men för mig rent personligen, som trygghetsberoende, känns det viktigt att barnen har sin trygga bas i barndomen och att vi gärna gör äventyr men har vår borg här. Gulp, skulle få panik. Jag såg att Annica laddade upp flera storys med upplägget och vad hon behöver ta tag i häromkvällen. När jag såg dem kände jag bara "här har vi en mamma som bara agerar och checka av utan att känna efter". Liksom, här är vad vi behöver göra så nu hugger jag i. Som man ju gör. Roddar och står i utan att liksom tillåta känslorna att ta över. Jag kan tänka mig att det känns superspännande och kul på ett sätt men måste också vara så stressigt? Man vet ju alltid vad man har men vet inte vad man får. Jag tyckte det kändes för jobbigt att eventuellt byta kommun här i Stockholm så jag är väl extrem trygghetsnarkoman kanske 😂 Skulle ni kunna leva ett elitsportsliv med möjligheten att närsomhelst behöva flytta? Skulle ni tycka att det är värt det för pengarna och alla upplevelser och äventyr eller skulle ni som jag bli kallsvettiga av bristen på trygghet? // Ser otroligt mycket upp till Annica som roddar detta. Hon är en otroligt fin människa och jag blir varm i hela hjärtat när hon delar med sig av uppdateringar kring deras efterlängtade son. Hon ser ut att vara så himla lycklig ❤️❤️.
