Jag har aldrig blivit så ifrågasatt som när jag blev förälder- förut brydde sig ingen om jag gjorde si eller så. Men föräldrar, och framförallt mammor kan vara riktigt giftiga. Har tankar om PRECIS allting! Och sällan någon som helst förståelse för att vi alla är olika. Har olika förutsättningar Blev inspirerad av Mama och upplever dessa punkter som otroligt dömande och något vi borde sluta med: -Huruvida vi väljer att amma eller flaskmata. Av olika anledningar väljer vi (eller inte väljer) hur vi vill föda vår bebis. Jag personligen ville amma, men fick höra ”ska du inte sluta med det?” när det ansågs att Leonore började komma till en olämplig ålder. Det är inte okej att säga att en mamma är dålig för att hon flaskmatar och en ammande mamma är inte ojämställd. Vi måste helt enkelt bara acceptera att vi gör olika utan att kasta skit på varandra! -Om vi ska ha barnvakt eller ej ”Du skulle inte ha skaffat barn om du inte vill vara med dom”. Och andra har inget behov alls av att lämna bort sina barn. Det kanske går i perioder också. Det är inget fel i att föräldrar vill göra nått annat för en natt och lämnar sina små till föräldrar, släktingar, vänner eller barnflicka. Inte heller om man inte har lust för sånt. Båda sätten är okej och man ska inte behöva höra att man är en hönsförälder eller en som inte borde ha skaffat barn från första början. -Vad vi ger våra barn att äta ”Aha ger du din burkmat? Jag har kokat den här maten i 28375 timmar”. Vissa dagar orkar man laga grytor med en massa bönor och linser i, andra dagar blir det köttbullar och makaroner. Kanske till och med en glass på en vanlig tisdag. Jag tror att alla föräldrar gör så gott man kan när det gäller barn och kosthållning. Vissa kanske är kräsna i maten och då måste man tänka enkelt. Det är högst individuellt hur man föder sina barn även i en äldre ålder men kan vi inte komma överens om att vi tror att alla gör sitt bästa? -Hur tidigt vi skolar in på förskolan Vissa kör runt ett år och andra är hemma med sina små i flera år. Man måste utgå från den privata situationen. Hur ser det ut för ekonomin? Orkar man vara hemma med smått? Vi har olika behov och det måste få vara okej trots att vi får barn. Tre åringen som är hemma blir inte asocial bara för att hen inte har några förskolekompisar och det är inte heller synd om den lilla som börjar vid ett års ålder. Det viktiga är att man är trygg. Trygg i att vara föräldraledig en längre tid och att man känner sig trygg på förskolan. -Om vi kollar på mobilen Här är jag hård mot mig själv. Jag arbetar med mobilen och om jag inte hade satt spärrar för mig själv hade jag kunnat ha den i evigheter. Jag är aldrig klar, det kommer alltid nya idéer eller så är det nått som måste svaras på/kollas upp. Som regel kör jag mobilfritt mellan 16-19 på vardagar men ibland dyker något upp. Eller ett telefonsamtal måste tas. Då säger jag det till kidsen. ”Hörni vänta ett ögonblick, mamma måste ta det här. Kan ni fortsätta leka en stund själva så kommer jag snart tillbaka?”. Med rak dialog funkar det. Ett mobilberoende har vi allihopa säkert utvecklat i olika grader men så länge man är medveten om det tror jag att det är lugnt. När man själv känner att man har läge, och inte tar telefonen före det verkliga livet. Så vi kan spara de där dömande blickarna som man får i parken när man tar upp telefonen. Vi vet inte varför, men vi kan lita på att man som förälder använder sig av fingertoppskänslan. Ibland tjuvtittar man, skriver upp något, påminner eller bara rekar något. Men överlag så måste vi sluta döma varandra. Vad upplever du dömande i ett föräldraskap? Vad skulle du vilja få slut på?
