Jag såg ett inlägg på Bloggbevakning om att det blivit rabalder över att någon ammat i TV. Jag kände bara... har vi inte kommit ifrån den här diskussionen nu? Har vi inte kommit fram till att man som kvinna faktiskt får ge sitt barn mat, närhet och tröst när som helst och att det inte är något skamligt, äckligt, provocerande, onödigt, uppseendeväckande etc. alls utan en självklarhet? Det är ju ändå 2023! Jag är inte så insatt i vem Johanna Bladh är men har förstått det som att hon fokuserar på feminism och att lyfta saker från kvinnors vardag. Hennes medverkan i tv var för att prata om kvinnosjukdomar, eller rättare sagt när man har så kraftigt illamående under graviditet att man får åka till sjukhus och få dropp. Det är liksom inte bara "lite illamående" vi pratar om då utan kraftigt begränsande tillstånd. Bra saker att lyfta ändå tycker jag? Sen förstår jag det på bloggbevaknings inlägg som att många har problem med just henne och därför tycker allt hon gör automatiskt blir dåligt. Jag har som sagt inte följt henne själv men tänker att... om man nu är överens om att något är en viktig fråga, kan man inte ha överseende med att folk kanske lyfter frågan på olika sätt och att olika sätt kan vara bra för det stora hela? Finns det bara ett enda rätt sätt att lyfta varje fråga som dyker upp? Kan det inte snarare vara bra att man får in olika vinklar eller, om man nu tycker att det är upprepningar, att det är någon som kanske når en annan publik än en annan? Är inte den stora saken större än enskilda irritationsmoment? Jag förstår faktiskt inte varför man måste håna och förlöjliga som den manliga journalisten gjorde. Måste man likställa amning med att rapa och "bete sig" i vuxen ålder? Jag tycker ändå det är bra att man får se amning i alla möjliga olika sammanhang för även om många slår sig för bröstet och säger att "INGEN tycker amning är skämmigt längre" så minns jag själv hur obekväm jag var som nybliven mamma med att amma offentligt. Jag visste att det inte var fel eller äckligt men det kändes intimt och sårbart. Jag kände mig sårbar. Jag är ingen naken-person och har aldrig varit, att ha tutten framme kändes inte naturligt för mig trots att jag mentalt visste att det var en naturlig grej. Jag tycker absolut inte det är fel när andra är bekväma i att amma fritt, det är ju precis så det ska vara - men jag tycker det är fel att deklarera att alla tycker det är si eller så för vi bär ju alla på olika erfarenheter och känslor. Fint av Johanna att vara en lyhörd mamma som lyssnar på barnets signaler och OM det nu var "ett statement" att amma i tv tycker jag inte heller det är något hemskt. Med tanke på hur mycket reaktioner hon fått är ju ämnet fortfarande laddat. Vad tycker ni?
