Det slog mig i helgen vilken glädje det var att springa ett lopp tillsammans, hela familjen. Hur naturligt det kändes och hur härligt det var att göra något som var lika mycket på allas villkor. Jag kände att jag mentalt highfiveade att om det är något jag och Hugo lyckats med som föräldrar så är det rörelseglädjen. Våra barn bangar aldrig en fysisk utmaning och tycker det är genuint roligt att vara aktiva. Hur lyckas man med det då? Att få barn som älskar att röra på sig? I vårt fall tror jag så mycket handlar om att jag och Hugo själva har rörelseglädjen och rörelsesjälvklarheten - alltså att det är helt naturligt att ha en aktiv vardag och att man tycker det är kul att röra sig OCH att man har roligt TILLSAMMANS när man rör sig. Att det inte är ett stön och stånk att mamma ska iväg på en löptur fy sen när det är avklarat kan man göra något roligt. Utan mamma älskar sin löptur och man kan gärna hänga med på cykel bredvid när hon springer. Barnen har varit med i crossfitboxar och på gym, på lopp och i montrar på Hugos jobb. Dom har fått vara vikter när pappa tränar och dom har själva fått testa på alla idrotter dom vill, dom får alltid med sig minst en förälder till träningarna som hejar från sidan också. Jag tror dom fått med sig att rörelse och aktivitet inte är något man måste bocka av på sin to do-lista utan att det är något som finns med hela tiden under dagen på olika sätt. Jag tror helt enkelt barn gör som du gör, inte som du säger. Visst kan det absolut finnas barn till stillasittande föräldrar som gärna springer fortast på fotbollsplanen och annat men generellt. Jag tror det är samma som med skärmtid. Tycker du att dina barn är små skärmzombies som bara tjatar efter iPaden, kan du med handen på hjärtat säga att du inte är den som ständigt håller på med telefon/ipad/tv/dator i barnens närhet? Jag menar inte på ett skammande sätt för skärmen är ju väldigt fokusdragande, den är ju utformad så. Men jag upplever ofta att föräldrar som klagar på att barnen bara vill sitta vid skärm och borde gå ut och leka själva gärna sitter med sin telefon och inte direkt är dom som går ut i trädgården och leker med barnen. Sen är det klart man inte alltid måste leka men barnen men att vara nära, att göra saker fysiskt i deras närhet. Om du vill att barnen ska vara ute och leka i trädgården. Gå med ut, börja jobba med något projekt typ kratta löv eller plantera eller vad som helst och så kommer leken ta form där ute hos barnen. Om du däremot sätter dig på en stol med telefonen kommer dom antagligen inte alls igång på samma sätt utan har tråkigt och vill gå in. Som ni vet sen tidigare är jag ingen motståndare till skärmar. Dom har alltid varit tillåtna hos oss, men det har varit för att jag aldrig oroat mig över att dom sitter "för mycket" med paddan eller inte vill slita sig från filmen. Att få varva ner med en film eller varva upp med ett kul spel hör både barn och vuxenlivet till. Det är först när det går ut över barnens rörelseglädje jag tycker man borde ta sig en funderare. Hur tänker du? Kanske hade våra barn varit lika aktiva oavsett min och Hugos inställning till rörelse, det går inte att veta, men det jag vet är att vi har himla roligt tillsammans som familj i rörelse! Att springa ett utmanande lopp med mina små loppor och se dom ta fram både pannbenet och magskrattet, det gjorde mig varm enda in i själen.
