Ni var flera som kommenterade under mitt samarbete med Stronger att ni inte vågar eller känner er bekväma att ha på er badkläder bland folk. Precis som med kommentarerna om att inte våga gå till gymmet gör dom här kommentarerna mig ledsen! Ledsen för att det är så livsbegränsande och alla förtjänar att få leva livet och göra det dom känner för oavsett om det är gymma eller gå och bada. Det är så sorgligt att tänka hur många, främst kvinnor, som begränsas i sina liv av utseendet. Att välja bort badkläder och att svalka sig i vattnet en varm sommardag för att istället gömma sig i skuggan. Det är en självklarhet men det tåls att sägas igen. Alla kroppar är bikinikroppar. Alla kroppar kan ha på sig badkläder och vara bekväma på stranden eller i badhuset. Du behöver inte känna press att fixa sommarformen, det räcker med att du har den form du har i sommar så är det en sommarform. Jag vet att vissa kommer tycka att jag inte vet hur det är att vara tjock eller liknande och det är helt sant. Jag har aldrig varit kraftigt överviktig. Jag kan inte säga att jag vet hur det känns att väga 100 kg för det har jag aldrig gjort. Jag förstår att det är jobbigare ju längre bort från "normkroppen" man kommer. Men jag har, precis som typ alla kvinnor, haft en kropp jag känt mig obekväm i. Jag har haft en kropp som blivit kritiskt granskad av både mig och andra och där jag fått konkreta förolämpningar till mig om kroppen. Min fula mammakropp som förstörde en drömsemester. Där jag inte bara själv funderade på om jag såg ut si eller så i mina badkläder utan faktiskt fick kommentarer om att jag hade hängiga bröst, gropiga lår, osmickrande badkläder, att Hugo skulle lämna mig för min mammakropp. Jag försökte skaka av mig kommentarerna men dom letade sig in under skalet och gjorde att min syn på min egna kropp förvreds. Inte gick jag runt och kände mig stolt över att ha burit och fött två barn, över att jag orkade leka och bära barn, att jag var frisk. Att allt funkade. Nej jag funderade på gropar i låren och hängiga tuttar och om jag såg så degig ut som "alla andra" tyckte. Mitt självförtroende var absolut inte på topp. Men även då, även när jag fick höra hur ful och fel jag var i badkläder var det aldrig ett alternativ att skippa badkläderna och dra mig undan i skuggan. För jag ville bada. Jag ville njuta i solen. Jag ville leka i sanden med mina barn. Jag ville känna vinden fläkta huden torr från salt vatten. Jag ville njuta av mina somrar med mina små för dom somrarna är begränsade. Alla somrar är begränsade. Vi vet inte innan hur många vi har men det vi med säkerhet kan veta är att det inte är värt att kasta bort dom för att man inte vågar visa sig bland folk i badkläder. Sannolikt tänker dom flesta på hur dom själva ser ut. Och vad spelar det egentligen för roll om någon främling ser dig och tänker att du är tjock, benig, har hängiga tuttar, platt rumpa eller vad det nu är som stör dig. Antagligen kommer dom inte gå fram och säga det till dig. Dom kommer nog inte ens tänka på det mer än någon minut. Sen försvinner din bikinikropp ur deras tankar. Men din bikinikropp får i utbyte så mycket njutning och nöje. Din bikinikropp är värdig som den är. Sen ett konkret tips om du vill känna dig snyggare i badkläder. Börja en ny bra vana, typ morgonpromenader eller att lyfta lite på gymmet. Jag pratar inget extremt, ingen "hårdträning inför sommaren" eller "så tappar du 300 kg på 2 veckor". Utan börja en ny, positiv vana. Min upplevelse är att man känner sig så jäkla mycket snyggare, starkare och mer självsäker när man påbörjat en hälsosam vana. Det behöver inte handla om att man gått ner i vikt eller fått mkt större muskler men man får den där självföretroendeboosten som gör att det känns mycket trevligare att hoppa i bikinin, det sitter helt och hållet i skallen liksom. Kanske någon som håller med mig i spaningen?
