En del i media nu om pulkaåkning på Skogskyrkogården. Vad är din inställning? Du har ju själv en historia av att leka på en kyrkogård? Och vad är din mammas inställning, hon som inte såg något fel med det hela då? Det kom en kommentar som fick mig att fnissa till - jag läser absolut in tonen här men klart frågan förtjänar sig ett svar! Kort summering så under nyårshelgen har tydligen folk tagit bort skyltar där pulkaåkning undanbes och låtit barn åka pulka på Skogskyrkogården här i Stockholm. Och min historia av att leka på kyrkogårdar då. 2022 blev det uppmärksammat när vi skvätte vatten och hade "vattenkrig" i samband med att vi besökte kyrkogården och uppmärksammade årsdagen sedan min morfar dog. Det blev en del inlägg på temat: Vattenkrig på kyrkogården | Paula Rosas | Amelia (expressen.se) Mammas första och enda blogginlägg | Paula Rosas | Amelia (expressen.se) Att acceptera att vi tänker olika | Paula Rosas | Amelia (expressen.se) Jag tänker att mina tidigare inlägg talar för sig själv i om hur jag såg på vårt lekande på kyrkogården då. Men till dagens fråga då, hur ser jag och mamma på pulkaåkningen? Jag frågade faktiskt mamma först och främst för att inte lägga ord i munnen på henne. Så här svarade hon: "Mammas inställning privat, åk så det ryker. Men är man i djup sorg så tar man givetvis hänsyn till dem. Precis som vi vid vattenkriget. Ingen sörjande var där." Jag tycker väl egentligen samma sak. Jag tycker inte det finns något direkt fel i att glädje och lek äger rum nära död och sorg. Man åker väl inte pulka över själva gravarna heller utan i anslutningen till gravplatsen. Jag minns själv från barndomen att kyrkogårdar var något läskigt. Det var kusligt och döden kändes som något avlägset och farligt. Undvik undvik undvik. Kan man göra döden mindre skrämmande och mer "en del av livet" för barn genom att tillåta lek och glädje på en plats för sorg? Kan man göra det på ett balanserat sätt som inte blir respektlöst mot de sörjande och de döda? Jag tror det, det är min personliga inställning och jag respekterar att det finns dom som tycker annorlunda. Jag tror man i mötet kan hitta en balans. Skulle barnen flamsa på kyrkogården och en sörjande person kolla upp på oss och se förtvivlad ut eller säga att man ska visa respekt för de döda - då skulle jag absolut säga åt barnen att vi nog får dämpa oss nu och inte "fightas" om vår rätt att vara glada. Såklart. En annan sörjande kanske tvärtom skulle känna en lättnad av att den tunga sorgen bryts av "livet som pågår" med barn som är glada. För min egen del skulle jag inte ta illa upp av att höra skratt när jag är på kyrkogården och besöker Moffi, jag förstår dock att allas sorg ser olika ut och att andra kan uppleva det som fel. Jag vill gärna avdramatisera döden och sista vilan, för mig är det inte respektlöst att man är glad på en kyrkogård. Det skulle absolut vara respektlöst att skräpa ner, plocka blommor från planteringar, klättra på gravstenar eller jag vet inte vad. Men att barn leker (på ett sätt som inte förstör!) och känner sig bekväma i miljön tycker jag är positivt. Men, och det är ett stort men. Nu har ju kyrkogårdsförvaltningen satt upp skyltar om att man inte får leka i backarna, de har sagt nej. Det tycker jag är något man får respektera. Jag tycker det helt fel att plocka bort skyltarna och åka ändå när det finns en form av förbud. Vad sänder det för signaler till barnen när föräldrar plockar ner skylt och struntar i budskapet? Att det är okej att bryta mot regler eller lagar när man vill? Det tycker jag är under all kritik. Om det skulle vara så att kyrkan sa att "Man får åka i den mån det inte stör sörjande som är på plats" så är det ju en tolkningsfråga och då får man använda sitt omdöme till när det passar sig och ej. Men säger de att man inte får leka och åka pulka - då är det bara att respektera. Så i just det här fallet tycker jag det är fel att som förälder ta sina barn dit och åka pulka. Hur resonerar ni andra? (Bilden är tagen i pulkabacken hemma hos oss, inte på kyrkogården 🥰)
