När jag hade min viktiga ensamdag med Leonore i förra veckan fick jag en kommentar som faktiskt fick mig att stanna upp och haja till. Jag fick en bekant känsla av kommentaren och klickade på IP-numret och gick igenom dom andra kommentarerna hen skickat. Och ser att det var lika kritiskt när jag körde ensamtid med Molly för 2,5 år sen också 😅 Totalt 28 kommentarer med gliringar från den här personen. Aha, så kan det vara! Men hur ser jag på kommentaren i fråga? Jag tror faktiskt inte mitt dokumenterade från vår mysiga dag skiljer sig så mycket från gemene förälder med sitt barn. När jag var liten fotade man med kamera och lämnade in rullar på framkallning. Då fotades det inte varje dag direkt men när det fotades blev det ofta "poserande" bilder där man skulle ställa upp sig inför bilden. Som jag älskar att kunna titta på gamla bilder från när jag var liten! Allra mest tycker jag om bilderna från vardagen, som togs mer i stunden. Idag har vi alla en superbra kamera i telefonen och kan ta obegränsat med bilder och se hur dom blir i realtid. Vi kan filma, fota och spara ner så många ögonblick från dom värdefulla åren som är barndomen. Och det här dokumenterandet som jag exempelvis gjorde under min dag med Leonore ser jag hos föräldrar runt mig konstant och idag sker till och med fotodokumentation på förskolorna så föräldrarna får se vad barnen gör om dagarna. Dom här bilderna tas sällan med stort väsen utan knäpps liksom lite i förbifarten. För egen del så går dokumentationen snabbt. Kanske är det en arbetsskada eller så är det som det är för den moderna människan mest att det liksom sitter i ryggmärgen att ta upp telefonen, ta några bilder och sen lägga ner den igen. Jag känner inte igen mig i att jag skulle ha mobilen ständigt för ansiktet överhuvudtaget om dagarna och speciellt inte när jag är med barnen. Nu har jag inte läst eller sett någon studie om att föräldrar som "ständigt har sin mobil för ansiktet orsakar lika långvariga psykiska skador hos barnet som de föräldrar som slår sina barn" men jag kan tänka mig att det i så fall dels rör sig om bebisar/mindre barn och sen om att det är bristen på uppmärksamhet mot barnet och att man inte svarar på deras behov som är det som skadar? Jag sätter stor vikt vid att ha skärmfri tid med barnen. När jag hämtar från förskola och skola så stängs jobbet ner, även om mailen fortsätter plinga till. Visst kan jag ta en bild eller två från cykelvägen hem eller från kafébesöket men sen läggs telefonen ner i fickan igen. Barnen ser mig absolut använda mobilen, både för att knäppa en bild eller för att smsa en kompis om en mötesplats eller ringa pappa och be honom handla hem något på vägen... men jag sitter inte med mobilen på det sätt som gör att dom måste kämpa för att få min uppmärksamhet eller att jag inte hör vad dom säger. Den "klistrade" tiden när jag behöver fokusera på skärmen förlägger jag till min arbetstid när barnen är i skolan/förskolan. Men precis som barnen också får använda skärm emellanåt för att titta på film eller spela något spel så använder jag skärmen i deras sällskap. Jag tror inte det blir automatiskt dåligt utan det handlar ju om mängden tid och om det tar bort uppmärksamheten för annat eller gör att man går miste om livet runtomkring. För mig har det också blivit mer skärmtid under dagtid ju äldre barnen blir, just för att dom inte är med mig på samma sätt längre. Dom försvinner iväg till sina rum, till sina kompisar, ut till studsmattan och till sina egna världar i närheten av mig men jag behöver inte och "önskas" inte alltid på samma sätt vara med. Om dom leker i rummet intill ser jag inget problem i att uppdatera bloggen eller lägga upp en bild på Instagram. Visst finns det problem med att inte kunna vara i nuet för att man fokuserar för mycket på att skapa minnen att se tillbaka på. Mobilen medverkar helt klart till en del stress och press även om man inte tänker aktivt på det. Men där tror jag man måste vara lyhörd och ärlig för sig själv och göra en check emellanåt om hur läget ligger. - Slöscrollar jag för mycket på Instagram/FB/TikTok? - Hur ofta plockar jag upp mobilen utan att ha ett egentligt "ärende" per dag? - Känner jag att tiden försvinner utan att jag gjort något speciellt under dagen? - Har folk svårt att få kontakt med mig när vi umgås? - Känner jag själv att jag har för mycket skärmtid? Och baserat på det göra ändringar i sitt digitala liv. Det är ju svårt att hitta en bra avgränsning när telefonen inte längre bara är en telefon utan också en dator, karta, miniräknare, radio, tv, kontor, väderleksrapport, transportmedel (eller ja, man köper transport via), bankkontor och så vidare. Jag känner mig glad och nöjd över vår fina dag och tror inte det mysiga från varken min dag med Leo eller Molly togs bort för att dagen förevigades på bild då och då. Jag tror snarare att det kommer vara något vi tillsammans ser tillbaka på i framtiden "minns du den dagen vi hade innan vi skulle hämta hem Molly från kollot och allt kul vi gjorde". Så som jag bläddrat i fotoalbum med min mamma. Att vi bläddrar digitalt gör inte minnena sämre. Så tänker jag, hur tänker ni?
